2012 var ett märkligt år för mig. Min pappa dog på sommaren och jag var gravid med mitt andra barn. På hösten åkte jag till Louisiana Literature, som gästades av bland andra den kanadensiska författaren, poeten, essäisten och klassicisten Anne Carson, som redan då var en favorit. Där framfördes hennes performance ”Antigonick” med Carson själv tillsammans med de författare och konstnärer som fanns tillstädes, precis som på Folkteatern här i Göteborg och Moderna museet i Stockholm senare samma år.

Hon hade en lite spejsad outfit. Men det som framför allt har etsat sig fast i minnet är den förintande uppläsningen ur diktsamlingen ”Nox” (2010). Ja, nox som i natt. Detta är en samling dikter i en liten låda som – i typisk carsonsk anda – utgår från den romerske poeten Catullus fragment och som samtidigt, på den utvikbara textremsan, berättar om en broders försvinnande och sedermera död. Carsons egen bror.

Allt handlade om döden den gången. I ”Antigonick” slåss Antigone mot överheten för rätten att få begrava sin bror. I ett annat rum läste Göran Sonnevi dikter om sin mamma Annas dödsbädd och ute i parken läste Patti Smith om den döde vännen Robert Mapplethorpe ur ”Just kids”. Döden, döden, döden.

Ja, så var det för mig, just då – men allt är sannerligen inte döden i Carsons författarskap.

Så sent som häromveckan skickade........

© Göteborgs-Posten