|
Johan HiltonGöteborgs-Posten |

Presskonferensen är ett tecken på att tystnaden om Dawit Isaak är bruten.


Han vill förstå haveriet på Dramaten.


Nästa år slår jag tillbaka med tysk hormusik.


Bitvis är det som att se hela samtiden rämna.

Nya ”Frankenstein” är inte roligare än en ovanligt avancerad skärmsläckare.

Det är Lydia Sandgrens fel att jag flyttade tillbaka till staden.

SVT-aktuella ”De levande” är så långt ifrån true crime-snask man kan komma.

Stephen Kings skräckroman kan lära oss något om Aase Berg-debatten.

Den som efterträder Frida Röhl har stora skor att fylla.

Je suis den moderate riksdagsledamoten Gunnar Axén. Mannen som i ett par famösa tweetar från 2014 påstod att han tänkte ”kasta ut...

Likheterna mellan ”Monster” och boken jag själv skrivit gör mig illa till mods.

Allt fler i min omgivning försöker bryta sitt beroende.

Anklagelserna är inte bara lögnaktiga, utan direkt farliga.

Han är författaren som jag önskar att alla läste.

GP:s kulturchef om vad du inte får missa.

Plötsligt har sängkammarfarsen dragits upp på terapisoffan.

I tider av krig, kris och övervåld bör vi lyssna extra uppmärksamt till vad konstnärer har att säga.

När tekniken skriver våra tal och blir våra psykologer – vad finns kvar av det mänskliga?

49 människor mördades. Nu ingriper Florida mot minnesplatsen.

Ingen hatar recensenterna mer än Hollywood.

Inte konstigt att Mats Strandberg skriver skräckroman om kultureliten.

Turerna kring den halvt mumifierade presidenten blir allt mer tragikomiska.

Från ”Förrädarna” till ”Beck” – allt handlar om att gaslighta skiten ur fienden.

Orden finns kvar. Det är en tröst, om än klen, skriver GP:s kulturchef.

Molly Jong-Fast fick se sina hemligheter förvandlas till litteratur. Nu har hon hämnats.

I ”28 years later” lever konsten och kreativiteten, trots att apokalypsen blivit vardag.

Den danska dokumentärserien kommer med fler avslöjanden.

I ”Sverige och kriget” blir det förflutna besynnerligt levande.

Han flyger, han dyker, han balanserar på räcken – allt för att imponera.

Amanda Fors uppväxtskildring är rent av otäck – och krossar klichéerna runt Johanna Möllers brott.

Det här är en toxisk struktur som inte är unik för Miljöpartiet.

Här förläggs trippelmordet så långt från underhållning som det bara går.

Film med bortklippt material lyfter fram sanningen om Leni Riefenstahl.

Låt barnen få behålla sin teater.

Stina Oscarson tog sin roll i offentligheten på allra största allvar, skriver GP:s kulturchef Johan Hilton.

Är det så himla fel om unga hellre hänger på krogen än i salongerna?

Den senaste veckan utgör ytterligare ett blodisande exempel på det.

En melloartists skilsmässa är bara det senaste exemplet av många.

Populärkulturen har stängt in sig i barnkammaren.

Det var bara en tidsfråga innan Donald Trump skulle rikta blicken mot Kennedy Center.

Qruiser var mycket mer än en dejtingplats för hbtq-personer.

Den skrävlande hösäcken har tagit klivet ut i verkligheten.

...och då som nu applåderar publiken dess antidemokratiska utbrott.

Bara så kan vi förebygga katastrofer som den i Örebro.

Ovissheten efter skoldådet är outhärdlig, men vi måste försöka vila i frustrationen att inte veta allt.

Efter mordet på Momika finns bara en väg framåt för den som tror på demokratin.

Sorgligt att det pinsamma talet överskuggar alla fantastiska filmer.

Skandalen i Alingsås är en epa-version av ”House of cards”.

I jämförelse med depressionen är biverkningarna en piss i Mississippi.

Bisarra utspel och apokalyptiska scener har blivit vår vardag.
