I Bengt Ohlssons biografi ”Margot” berättar Margot Wallström om ett av sina jobbigaste minnen från tiden som socialdemokratisk kulturminister.

Det var när hon gav sig på en lättsam analys av Disneys ”Lejonkungen” under ett tal på Göteborgs filmfestival. Det växte formligen istappar från mottagandet av de snorkigare åhörarna i rummet. Eller som Wallström säger: ”Där stod de där svartklädda människorna och stirrade på mig.”

Ögonblicket är inte svårt att föreställa sig. Kulturvärlden är en genuint svårflirtad publik. Och om det finns en post här i världen där alla är dömda till ständigt misslyckande så är det kulturministerns.

Antingen beskylls man för att vara frånvarande eller klåfingrig, för idealistisk eller för teknokratisk. Försöker man tröstmata en skrikande tårtkonstnär hängs man ut som rasist, har man inte sett årets samtliga svenska filmer på bio är man rudis.

Och just när man tror att man ska få pusta ut en stund dyker det upp någon svartalf till reporter som vill förhöra sig om kunskaperna om Ruben Östlund.

”Hur ska Lillan orka?”, som........

© Göteborgs-Posten