800 svenska förskolor kommer att behöva stänga de kommande tio åren om inget händer med födslotalen. Det är svårt att inte känna en isigt dystopisk vind i prognosen från Sveriges kommuner och regioner, SKR.

I kommuner som Kumla, Kungälv, Kristianstad, Lomma, Norrköping, Sundsvall och Katrineholm ser vi hur de glesare barnkullarna leder till stängningar och uppsägningar av pedagoger. Likadant är det på många fler platser.

Men i stället för att i panik skala ner verksamheterna borde politikerna ta chansen och tänka: Nu – nu! – har vi möjlighet att göra förskolan till det den borde vara och det som partierna ständigt lovar att den ska bli.

Svenska barn går på förskola från 1,5 års ålder tills de börjar skolan, 35 till 40 timmar i veckan, ibland mer, ibland med avbrott tack vare nya syskon och hemmavarande föräldrar. En oerhört stor del av den tidiga barndomen tillbringas på förskolan.

Barnen är det viktigaste vi har – eller hur? – men platsen där de tillbringar sina vardagar är ofta en kaosartad och underbemannad förvaringsplats. Jag har sällan träffat en förskollärare som säger att verksamheten de bedriver är av utmärkt kvalitet. De flesta klagar över att stora barngrupper omöjliggör det arbete som de hade kunnat och skulle vilja bedriva. Anknytning, samtal, undervisning, matro och relationer blir lidande när det är stora barngrupper.

Det finns en slentrianmässig idé om att förskola är ett........

© Göteborgs-Posten