Jag sitter och dricker kaffe hos min mamma när jag får syn på ett vikt papper med en bekant handstil som sticker fram ur hennes bokhylla. Det visar sig vara ett brev som jag inte har sett sedan jag skrev det sommaren 1987, några månader innan jag fyllde femton. Kanske inte ett brev från kolonien men väl ett brev från språkresan på Isle of Wight – och en madeleinekaka till kaffet, skulle man kunna säga.

Utöver något enstaka collect call var det så vi kommunicerade under tre veckor, med snigelpost som på den tiden var imponerande snabb när man skrev ”air mail” på kuvertet och betalade rätt porto. Mamma berättade underhållande om vad som hände, och kanske särskilt inte hände, hemma på gatan och i sommarstugan medan jag skrev om mitt spännande liv i England.

Jag avslutar det oklanderliga brevet med att be om ursäkt för att det är lite slarvigt eftersom vi inte har så mycket tid att skriva.

Jag avslutar det oklanderliga brevet med att be om ursäkt för att det är lite slarvigt eftersom vi inte har så mycket tid att skriva.

Det är något väldigt speciellt med handskrivna brev och man borde sannerligen skriva sådana oftare. Känslor uttryckta i ord istället för emojier och........

© Göteborgs-Posten