I torsdags kom beskedet att Anne Carson tilldelas årets Nobelpris i litteratur. Jag ska inte påstå att jag hoppade högt, vare sig av lycka eller överraskning.

Möjligen är jag en av dem som GP:s litteraturredaktör Jenny Högström öste sin förtrytelses skålar över i torsdagens Nobelkommentar om Carson: ”Sval, alltför intellektuell, hjärna i glasburk, för akademisk, är alltsammans olika sätt att avfärda hennes författarskap som jag stött på under åren. Men om man vill påstå att Anne Carson är en svår författare så vill jag säga två saker: Du har fel. Men också ibland: ja, och so what?”

Visst, jag ser också Carsons kvaliteter. Samtidigt har hon varit favorittippad så länge att all sorts nyhetskänsla liksom dunstat bort med åren. Och det är bara att erkänna: jag gillar den sortens överraskning som ett riktigt bra och helt oväntat Nobelval innebär, känslan av att stå inför en ny läserövring. So sue me.

I stället har jag under veckan försjunkit i Netflix-filmatiseringen av en annan Nobelpristagare, John Steinbeck och hans ”Öster om Eden”. Det är inte första gången den blivit film – Elia Kazans rulle från 1955 med James Dean i rollen som Cal är klassisk.

Ni hör ju, det är inte en helt oproblematisk figur på den här sidan feminismen

Ni hör ju, det är inte en helt oproblematisk figur på den här sidan feminismen

Den täckte dock bara den sista tredjedelen av........

© Göteborgs-Posten