Det finns människor som hävdar att Staffan Westerberg förstörde deras barndom. Jag hatar det påståendet – det som egentligen uttrycks är dum konventionalism.

Världarna i Staffan Westerbergs barnprogram under 70-talet var förvisso unik terräng – emellanåt svårforcerad, ibland skrämmande. Men också säregen, poetisk och helt gränslös. Skedar kunde bli dockor, en pannkaka en egen fantasivärld, strumpor en familj i en byrålåda.

Det tilltalade inte alla, men – och detta vågar jag garantera – det var oändligt mycket mer stimulerande än den glädjelösa, snabbproducerade skit som började pumpas ut i Cartoon network när tv-monopolet föll ett drygt decennium senare.

Ändå fick Westerberg under ett par hemska år på 90-talet – det ironiska årtiondet, där allt som andades anspråk sköts ned av hånflinande mediearbetare – klä skott för ett missriktat föräldrauppror.

Det är, på sitt lågmälda sätt, en ljuvlig samling – ett bokslut över ett långt liv i scenens och poesins tjänst

Det är, på sitt lågmälda sätt, en ljuvlig samling – ett bokslut över ett långt liv i scenens och poesins tjänst

Det blev populärt att kokettera med hur förfärligt det varit att titta på Lillstrumpa och Syster Yster, ”Vilse i pannkakan” och ”Den flygande näsduken” som barn, att det skulle ha........

© Göteborgs-Posten