För många år sedan blev jag vittne till en konstig grej på bokhandeln Hedengrens i Stockholm. En man i yngre medelåldern kom in i butiken, med en äldre dam, möjligen hans mor, i hasorna. Och medan mannen ställde sig vid en av bokhyllorna och lät blicken fara över titlarna skrek kvinnan, som stod kvar i entrén och formligen vred händerna, med oro i rösten: ”VAD ÄR DET HÄR NU DÅ, SKA DU BLI EN SÅN DÄR INTELLEKTUELL?"

Jag vet visserligen inte vad som försiggick mellan dem, kanske skämtade hon bara. Men hennes tonfall lät, som sagt, uppriktigt ängsligt. Som om mannen bara genom att titta på titlarna i pockethyllorna riskerade att smittas av någonting främmande, suspekt och sinnesförgiftande.

Händelsen kommer för mig när jag läser historikern och författaren Dick Harrisons senaste bok ”Förbjuden att läsa”. Det är en kombination av uppväxtskildring och stridsskrift, en i den växande raden av de senaste årens appeller för bildningens betydelse i en kunskapsfientlig tid.

Harrison utgår från sig själv som exempel. Född in i en lägre, lågutbildad och ickeläsande medelklass hittar han som barn likväl fram till böckerna via loppisar och bibliotek – Niloëutgivningen av bröderna Grimms sagor, Astrid Lindgren och Jules Verne. Men också Tintin, Carl Barks Kalle Anka och, kanske lite mindre väntat, Dorés illustrerade Bibel.

Till skillnad från många andra barn lämnar han dock aldrig bokslukarstadiet. När han närmar sig högstadieåldern börjar föräldrarna........

© Göteborgs-Posten