Precis när jag kliver ur den mörkaste vintern kommer Valter Nilsson med sitt sjungande hopp. Tack för det Valter. Du sjunger för mig, rakt in i mitt hjärta.

Den här vintern blev jag sjuk igen, i en svår depression som återigen slutade med en vistelse på psyket. Inte lika djupt som andra gånger men fortfarande djupt nere i mörkret. Under en läkemedelsbehandling svävar jag iväg till norra Sveriges fjäll.

På toppen av det spetsiga berget sitter jag tillsammans med min äldsta son, som i drömmen är 7 år igen – fri och förväntansfull – nu 19 år, mitt i darrande kliv in i vuxenvärlden där skuldlangarna står i varje hörn, med långa bostadsköer och en rätt kass framtidsbild. Min son, arbetarbarnet som byter däck 8 timmar om dagen, 5-6 dagar i veckan med det svarta gummidammet som täcker ansiktet, händerna och kroppen.

Mitt första jobb var på min morbrors korvfabrik, varje eftermiddag gick jag ner i Mölndalsån och försökte tvätta bort blodet och dödens stank.

Jag vaknar när........

© Göteborgs-Posten