Ibland känner jag mig som den siste mohikanen.

Jag drar mig tillbaka med mitt tält och mina fjädrar och blir en vis man, avskild från all världens ondsko och strid.

Det blev mycket tydligt häromdagen på Göteborgs-Postens redaktion. Vi var utan internet i flera minuter. Eller rättare sagt: egentligen stod vi inte utan internet på riktigt. Det gick att surfa på telefonerna. Det var bara de interna trådlösa grunkorna som hostade till en liten stund. Likt gamla tiders bensintjuvar gick det att slanga internet från telefonen och få datorn att börja rulla. Det tog kanske tjugo sekunder att åtgärda.

Men alla var ytterst omskakade efter dessa tjugo sekunder.

Jag ställde mig i kön till kaffeautomaten och sa att det minsann var som på den gamla goda tiden då tidningen utkom en gång om dygnet på cellulosa och trycksvärta.

Det var då jag kände mig som den siste mohikanen.

I princip ingen förstod vad jag pratade om.

Jag fick en stark känsla av att jag lika gärna hade kunnat beskriva hästspårvagnar.

I James Fenimore Coopers ”Den siste mohikanen” klättrar Uncas i berg. Jag hade inget berg till hands. Det fanns blott en automat med Kals kaffe och – som på alla svenska kontor – en låda med noll gafflar, men orimligt många tårtspadar.

Jag nämnde att Göteborgs-Postens första dator var en begagnad ubåtsdator.

Jag nämnde att Göteborgs-Postens första dator var en begagnad ubåtsdator.

Jag försökte som den vise Uncas berätta om hur arbete på en........

© Göteborgs-Posten