Hur ska Sverige komma till rätta med den grasserande gängkriminaliteten? I debatten ställs ofta ”hårda tag” mot förebyggande sociala insatser. Men det är en falsk motsättning. De flesta begriper att polis och domare inte på egen hand kan lösa problemet när nya ungdomskullar står på kö för att ansluta sig till gängen. Men det omvända är lika sant. Det sociala arbetet jobbar i hopplös uppförsbacke så länge vuxna gängledare, klaner och extremister behåller sitt inflytande i utsatta områden.
I rapporten ”Konsten att hänga i luften så länge som möjligt” från 2016, ger forskaren Torbjörn Forkby en mörk bild av förutsättningarna för det sociala arbetet i Angered. En bild som är minst lika aktuell sju år senare.
Fältassistenterna som jobbar i frontlinjen, med direkt uppsökande verksamhet, beskriver hur de får allt svårare att nå fram till ungdomarna. Det har skett en attitydförändring, där ungdomarna tar avstånd från samhället och dess representanter. De som har kopplingar till kriminella klaner eller nätverk är nästan omöjliga att etablera en förtroendefull kontakt med.
Tilliten till myndighetsutövande polis och socialtjänst är ofta ännu lägre. En del i detta är socialtjänstens dysfunktionella organisation. Svensk socialtjänst har liksom mycket annan förvaltning blivit allt mer byråkratiserad de senaste decennierna – med ökade krav på dokumentation, mallbaserad arbetsordning och samverkansmöten. Tiden som ägnas åt direktkontakter med klienter utgör i dag en bråkdel av arbetstiden.
Den här bilden bekräftas av anställda även i dag. Förutsättningarna för att lösa sociala problem, arbeta utifrån ett helhetsperspektiv och bygga relationer till klienterna är starkt begränsade. I stället kan varje individ i en familj ha sin egen socialsekreterare, och klienter slussas runt mellan olika enheter. Ökade resurser kommer knappast lösa problemen under de omständigheterna. Faktum är att det finns ganska gott om resurser, om de bara skulle användas ändamålsenligt.
Byråkratiseringen växelverkar med de separatistiska krafter som vill skapa misstro mot svenska myndigheter. För socialt arbete som inte skapar tillit blir också väldigt enkelt att utmåla som fientligt.
Om Folktandvården gör en orosanmälan för ett uteblivet tandläkarbesök kan det ta fyra månader för socialtjänsten att besluta om ett tvångsingripande av barnet i fråga ska ske, trots att det skulle kunna göras betydligt snabbare. Sådant skapar förstås oro hos föräldrar med låga kunskaper om svensk lagstiftning, samtidigt som de utsätts för desinformation från olika kampanjer på nätet.
Byråkratiseringen gör också jobbet som socialsekreterare mindre meningsfullt, vilket bidrar till rekryteringsproblemen. Personalomsättningen blir i sig ett hinder för att utföra ett verkningsfullt arbete och rädslan för hot, utpressning och repressalier gör att personalen låser in sig. Till detta ska läggas en intern tystnadskultur med linjechefer som vill ge en god bild uppåt i den kommunala hierarkin. Följden blir lätt att formell måluppfyllelse prioriteras framför att lösa reella problem, då framgångsrikt socialt arbete är både svårförutsebart och svårmätbart.
De separatistiska krafterna – kriminella, klanledare och utövare av hederskultur – vill naturligtvis inte människor ska ha en god relation till de sociala myndigheterna. Det undergräver deras egen makt. När utvecklingen går åt fel håll blir det därför självförstärkande. Låg tillit till myndigheterna stärker de krafter som jobbar med att undegräva tilliten.
Vad ska man då göra för att bryta utvecklingen? Att det krävs arbetsvillkor som gör att man kan rekrytera engagerad och kompetent personal som verkligen får arbeta med att lösa sociala problem borde vara en självklarhet. Men det kräver omdömesgilla chefer som litar på sina anställda, ett dilemma om man från början har svårt att behålla och nyrekrytera personal.
I en del fall har man försökt överbrygga klyftan mellan tjänstemännen och klienternas verklighet genom att anställa personer med ”kulturkompetens” eller lokal förankring. Det kan förstås vara en stor tillgång, men också en risk då anställda med sådan bakgrund är extra sårbara för påverkan och socialt tryck.
Många sätter sitt hopp till civilsamhället. Men förmågan att urskilja ”de goda och självständiga krafterna” är redan i dag svag hos kommunen. Olika förenings- och projektbidrag missbrukas systematiskt, ibland går de till rena motsatsen till vad det var tänkt. Uppföljningen är bristfällig.
Det finns ljusglimtar. Socialbidragsberoendet har allmänt gått ned. Sysselsättningen bland utrikesfödda har ökat och de invandrarungdomar som satsar på skolan går det i regel bra för. Men det hjälper sällan mot nyrekryteringen till gängen. De som det går bra för lämnar ofta de utsatta områdena. Många av dem som det inte går bra för stannar kvar. Det är i denna grupp utvecklingen går åt fel håll, med ökat avståndstagande generellt till det svenska samhället och en förhärskande ingruppslojalitet.
De hårda tagen mot dem som verkar för separatism är en nödvändig start. Men de måste kombineras med åtgärder för att bryta segregation, motidentiteter och misstro. Det kräver mycket mer genomgripande förändringar än lite mer pengar till socialtjänsten.
LÄS MER: Det går att bli en del av det svenska samhället
LÄS MER: Invandrarungdomarna fick betala priset för PK-ideologin
LÄS MER: Socialtjänsten står mitt i den hederskulturella korselden
LÄS MER: Kampen mellan stat och klan i Hammarkullen
Håkan Boström: Socialpolitiken mot gängen har misslyckats
8
13
20.11.2023
Hur ska Sverige komma till rätta med den grasserande gängkriminaliteten? I debatten ställs ofta ”hårda tag” mot förebyggande sociala insatser. Men det är en falsk motsättning. De flesta begriper att polis och domare inte på egen hand kan lösa problemet när nya ungdomskullar står på kö för att ansluta sig till gängen. Men det omvända är lika sant. Det sociala arbetet jobbar i hopplös uppförsbacke så länge vuxna gängledare, klaner och extremister behåller sitt inflytande i utsatta områden.
I rapporten ”Konsten att hänga i luften så länge som möjligt” från 2016, ger forskaren Torbjörn Forkby en mörk bild av förutsättningarna för det sociala arbetet i Angered. En bild som är minst lika aktuell sju år senare.
Fältassistenterna som jobbar i frontlinjen, med direkt uppsökande verksamhet, beskriver hur de får allt svårare att nå fram till ungdomarna. Det har skett en attitydförändring, där ungdomarna tar avstånd från samhället och dess representanter. De som har kopplingar till kriminella klaner eller nätverk är nästan omöjliga att etablera en förtroendefull kontakt med.
Tilliten till myndighetsutövande polis och socialtjänst är ofta ännu lägre. En del i detta är socialtjänstens dysfunktionella organisation. Svensk socialtjänst har liksom mycket annan förvaltning blivit allt mer byråkratiserad de senaste decennierna – med ökade krav på dokumentation, mallbaserad........
© Göteborgs-Posten
visit website
login
who are we?
contact us
qosheapp
Toi Staff
Gideon Levy
Belen Fernandez
Mort Laitner
Rami G Khouri
Ali Fathollah-Nejad
Nikkei Editorial
