Liberalerna – som har landsmöte i helgen – har fått ta emot mycket kritik för att man ingick Tidö-avtalet tillsammans med M, KD och SD. Inte minst det sistnämnda partiet är något av ett rött skynke för kritikerna. Det vore lättare att ta den här kritiken på allvar om den innehöll mer sakpolitisk substans. Men fortfarande verkar beröringsskräcken långt överordnad verkligheten för medborgarna hos många opinionsbildare.
När Stockholmsliberalernas Tidö-kritiske ordförande, Jan Jönsson, intervjuades i DN (10/11) häromdagen lät det som vanligt. Jönsson och hans falang hotar lämna partiet om SD får ministerposter efter nästa val. Sakpolitiskt nämndes bara två frågor. Moderaterna och Sverigedemokraternas förslag att sänka straffmyndighetsåldern, samt den föreslagna informationsplikten för offentliganställda att anmäla illegala invandrare. Att det överhuvudtaget nämns några sakpolitiska frågor i de här sammanhangen får sägas vara ett steg framåt. Så låt oss ta dem.
Moderaterna vill sänka straffmyndighetsåldern – som i dag är 15 år – bland annat för att motverka att gängkriminella rekryterar allt yngre hantlangare och i en del fall skyttar långt ned i åldrarna. De vill tillsätta en bred utredning i frågan. Skulle någon liberal ställt ultimatum kring denna fråga om det bara var M som drev den? Knappast, men nu är SD också för förslaget. Huruvida straffmyndighetsåldern ska vara 15, 14 eller 13 kan man förstås diskutera. Men en sänkning av gränsen innebär inte att 13-åringar skulle dömas som om de vore vuxna, like lite som dagens 15-åringar döms som det.
Den föreslagna anmälningsplikten för offentliganställda har med viss rätt kritiserats. Men något färdigt förslag finns inte på bordet. Helt avgörande är hur lagen utformas. Att tvinga enskilda lärare och läkare att anmäla dem som vistas illegalt i landet (så kallade papperslösa) vore olämpligt av flera skäl. Lärare, socialsekreterare och läkare ska inte behöva ta livsavgörande juridiska beslut av det slaget gentemot människor de möter dagligen. I praktiken kan troligen detta dilemma lösas genom att anmälningsplikten begränsas till chefer och rektorer vid inskrivning. De bör rimligen ha en skyldighet att aktivt samverka med polisen.
Kritikerna av förslaget blundar dessutom helt för skuggsamhällets reella sociala konsekvenser. Att tiotusentals människor lever i landet utan formella rättigheter, inte betalar skatt, utnyttjas av oseriösa arbetsgivare, hyresvärdar och kriminella eller själva lätt kan dras in i brottslighet är förstås inte på något sätt hållbart. Det skapar lidande och strider mot medborgarkontraktet att vuxna friska människor ska bidra till välfärden för att få del av den. Det är naturligtvis inte heller optimalt för barn att växa upp under sådana förhållanden. En reglerad invandring kräver att den som får avslag lämnar landet om reglerna ska ha någon legitimitet.
Invandringen är ingen lyxfråga för medelklassen. Liberalerna lyfte inför valet upp kampen mot utanförskapet som det svenska samhällets viktigaste fråga. Ytterst handlar det om att minimera så kallade parallellstrukturer, eller ”separatism” som L lanserat som ett begrepp. Dessa tar sig olika uttryck. Hedersförtrycket, kriminella gäng och islamistisk extremism är tre av de tydligaste. De kännetecknas samtliga av kollektivistiska och patriarkala värderingar som sätter gruppen framför individen och placerar män högre än kvinnor och barn. Det här är inga randfenomen i dagens Sverige. De sätter i dag sin prägel på många bostadsområden i Sverige och kommer inte försvinna av sig själva.
Det är fullt logiskt av ett liberalt parti att vilja bekämpa denna utveckling och att prioritera det arbetet. Det är socialliberalism på riktigt att försöka hjälpa samhällets mest utsatta, eftersom det framför allt är de som blir offer för parallellstrukturerna. Den under lång tid förhärskande kravlösheten gentemot dem som bryter mot samhällets normer och regler har varit uttryck för motsatsen.
I denna ambition är Liberalerna någorlunda samspelta med de övriga högerpartierna. De har tillsammans ett mandat både för att ta obekväma beslut och åstadkomma en förändring. Naturligtvis finns det skillnader mellan Liberalernas fokus på lika rättigheter och Sverigedemokraternas starkare betoning av svenska värderingar. Men skillnaderna har hittills gått att samordna till en liberalkonservativ agenda.
Den fixering som råder kring partiet SD i delar av svensk press missar att Moderaterna och Sverigedemokraterna ligger mycket nära varandra i dag. SD:s egna opinionsbildare överdriver också gärna skillnaden. Men de politiska konflikterna hade sett ungefär likadana ut även om SD inte hade existerat som parti. Politiken ritas nämligen inte i första hand upp på partikanslier. Den styrs i mycket högre grad förändringar och problem ute i samhället – ett perspektiv som lätt försvinner i den aktörsfokuserade rapporteringen.
I kritiken återfinns ofta en dubbel klassdimension. Kritikerna har inte bara under mycket lång tid visat ett ointresse för vad som skett utanför Stockholms innerstad, deras SD-motstånd har till lika delar handlat om klassförakt som ideologi. När Dagens Nyheters ledarsida och andra drömmer sig tillbaka till det tidiga 2000-talet handlar det i inte ringa utsträckning om att man vill tillbaka till en tid där samhällets eliter styrde verklighetsbilden och vem som fick synas och höras i offentligheten. Den tiden är dock över, oavsett vad man tycker om det.
Sällan hör man några realistiska idéer om vad Liberalerna skulle gjort i stället. Hur hade ett annat vägval sett ut? Om L varit tillräckligt stort för att få egen majoritet tillsammans med Socialdemokraterna hade det kunnat vara en väg framåt. S är ett parti som kan dras i rätt riktning. Men i en koalition med Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Centern hade det varit en omöjlighet. MP och C är de partier som mest hårdnackat försvarat besluten bakom de senaste årens många samhällsproblem relaterade till migrations- och integrationsmisslyckandena.
Det är ingen slump att Centern och Miljöpartiet haft islamister högt uppsatta i sina led. Minns att partiet Nyans ledare, Mikail Yüksel, för bara fem år sedan toppade Centerns riksdagslista för Göteborg och att MP-ministern Mehmet Kaplan ett par år tidigare tvingades avgå efter att hans samröre med ”Grå vargarna” i Turkiet avslöjats. Det är inga enskildheter. Dessa partiers världsfrånvända inställning har kunnat utnyttjas fullt ut av separatistiska krafter. Centerns nyliberalism och Miljöpartiets kulturrelativism bygger bägge en på en vilja till önsketänkande – hur världen borde vara överordnas hur den är.
När Liberalerna efter en bitter intern strid valde att liera sig med de konservativa partierna valde man också realism framför idealism. Det har naturligtvis inte varit populärt hos alla liberaler, men alternativet hade varit sämre och L hade knappast överlevt annars.
Det betyder inte att liberalpartisterna som samlas till landsmöte i Linköping till helgen kan slå sig till ro. Men i stället för att fastna i medielogiken kring Sverigedemokraterna borde partiet utarbeta en genomtänkt idé kring sin roll i svensk politik framåt. Det intellektuella arbetet får inte underskattas.
Tidö-samarbetet är det mest realistiska för att ta itu med Sveriges kombinerade integrations- och kriminalitetsproblem de närmast åren. På längre sikt kan det dock uppstå slitningar. Liberalerna bör sätta ned foten mot glidningar där invandrare skuldbeläggs som kollektiv, där rättsstatliga principer åsidosätts eller där vetenskap och rationalitet hotas ersättas av ideologi i stället för tvärtom. Där är vi ännu bara i oppositionens propaganda i dagsläget, men med ökad polarisering ökar riskerna för känslostyrd politik i alla läger.
Tidö-partiernas arbete hittills har i stort sett bara syftat till att normalisera Sverige i en europeisk kontext, för att komma till rätta med hemmagjorda svenska avarter i såväl politiken som i ute samhället. Det arbetet är bara i sin linda.
Exempelvis återstår att ta itu med den statliga ideologiproduktion som på många sätt fördröjt insatserna ute i samhället. Liberalerna kan därmed räkna med mycket oförtjänt kritik även framöver och få tack i efterhand. Men tydliga normer kring rätt och fel, sant och falskt, är en förutsättning för ett liberalt samhälle. Normer som inte innebär att du har rätt bara för att du tillhör majoriteten eller en viss minoritet. Det otacksamma uppdraget måste Liberalerna fullfölja.
Håkan Boström: Liberalernas otacksamma uppdrag i svensk politik
14
0
14.11.2023
Liberalerna – som har landsmöte i helgen – har fått ta emot mycket kritik för att man ingick Tidö-avtalet tillsammans med M, KD och SD. Inte minst det sistnämnda partiet är något av ett rött skynke för kritikerna. Det vore lättare att ta den här kritiken på allvar om den innehöll mer sakpolitisk substans. Men fortfarande verkar beröringsskräcken långt överordnad verkligheten för medborgarna hos många opinionsbildare.
När Stockholmsliberalernas Tidö-kritiske ordförande, Jan Jönsson, intervjuades i DN (10/11) häromdagen lät det som vanligt. Jönsson och hans falang hotar lämna partiet om SD får ministerposter efter nästa val. Sakpolitiskt nämndes bara två frågor. Moderaterna och Sverigedemokraternas förslag att sänka straffmyndighetsåldern, samt den föreslagna informationsplikten för offentliganställda att anmäla illegala invandrare. Att det överhuvudtaget nämns några sakpolitiska frågor i de här sammanhangen får sägas vara ett steg framåt. Så låt oss ta dem.
Moderaterna vill sänka straffmyndighetsåldern – som i dag är 15 år – bland annat för att motverka att gängkriminella rekryterar allt yngre hantlangare och i en del fall skyttar långt ned i åldrarna. De vill tillsätta en bred utredning i frågan. Skulle någon liberal ställt ultimatum kring denna fråga om det bara var M som drev den? Knappast, men nu är SD också för förslaget. Huruvida straffmyndighetsåldern ska vara 15, 14 eller 13 kan man förstås diskutera. Men en sänkning av gränsen innebär inte att 13-åringar skulle dömas som om de vore vuxna, like lite som dagens 15-åringar döms som det.
Den föreslagna anmälningsplikten för offentliganställda har med viss rätt kritiserats. Men något färdigt förslag finns inte på bordet. Helt avgörande är hur lagen utformas. Att tvinga enskilda lärare och läkare att anmäla dem som vistas illegalt i landet (så kallade papperslösa) vore olämpligt av flera skäl. Lärare, socialsekreterare och läkare ska inte behöva ta livsavgörande juridiska beslut av det slaget gentemot människor de möter dagligen. I praktiken kan troligen detta dilemma lösas genom att........
© Göteborgs-Posten
visit website
login
who are we?
contact us
qosheapp
Toi Staff
Gideon Levy
Belen Fernandez
Mort Laitner
Rami G Khouri
Ali Fathollah-Nejad
Nikkei Editorial
