Vad gör den polska staden Wroclaw till en ”polsk” stad? Att närmare hundra procent av befolkningen är etniskt polsk kan ha med saken att göra.

Lika rätt som det är att säga att Wroclaw i dag är polsk är det rätt att hävda att samma stad för hundra år sedan, då den hette Breslau, var en tysk stad. Den hade dessutom nästintill hundra procent tysk befolkning.

Däremellan ägde det rum ett världskrig, följt av målmedveten etnisk rensning utförd av Sovjet under åren efter kriget och sedan inflyttning av utdrivna polacker från de förlorade delarna av Polen, som i dag hör till Ukraina och Belarus.

Givetvis definierar sig polackerna i Wroclaw på många olika sätt; ingen form av ”polskhet” är fullkomligt lik någon annan, och samma sak gällde förstås för tyskarna och deras ”tyskhet” dessförinnan.

Att staden har en mångskiftande historia som både är polsk, tysk, judisk, adlig, kyrklig och så vidare är egentligen mindre relevant för hur man ska betraka staden 2026: den är i dag polsk, det förstår alla som sätter sin fot där.

Med exemplet Wroclaw i bakhuvudet kan man närma sig den svenska diskussionen om vem som är svensk och vad svenskhet och svenska värderingar är.

I avsaknad av närgångna möten med historiens brutalitet brukar vi i Sverige ibland krångla till saker i onödan. Vi har råd med det. Det leder tyvärr till att vi missar det uppenbara.

Så vad definierar det svenska och svenska värderingar?

Vi har modernitetssvenskhetens företrädare som Åsa Wikforss, David Thurfjell, Ola Larsmo och Theodor Kallifatides. De fyra författarna skrev nyligen på DN Kultur att ”svenska värderingar” missbrukas politiskt eftersom begreppet sällan definieras.

De uppmanar partierna som pratar om svenskhet att sluta tala i ”vi och........

© Göteborgs-Posten