Mitt i natten står tre maskerade män plötsligt i sovrummet. En av dem slår en pistol hårt i huvudet på Pontus.
Under några år syntes han ofta i medierna som expert på kryptovalutor. Det vet rånarna om. Nu tvingar de till sig lösenordet till hans digitala plånbok och kan ta kontroll över bitcoin värda 3,5 miljoner kronor.
Efter över två timmars misshandel lämnar rånarna till slut huset. Pontus, som egentligen heter något annat, får åka ambulans till akuten, där läkarna konstaterar att hans näsa är bruten.
Rånet inträffade i våras. I november fick Pontus besked om att polisen lägger ned förundersökningen i brist på spår, skriver Svenska Dagbladets reporter Henning Eklund i ett intressant reportage.
■■■
Pontus är inte ensam. Flera personer som varit offentliga med sitt intresse för kryptovalutor har drabbats av liknande rån. Bara under hösten har det skett både i Södertälje och i Rönninge, rapporterar Länstidningen Södertälje.
Det senaste årets rånvåg mot kryptoprofilerna är en del av en brottstyp i Sverige som tycks bli allt vanligare: Grovt kriminella som slår till mot välbeställda personer – ofta i deras hem.
Rånen kännetecknas av stor brutalitet. Flera familjer har blivit bundna, även barn, och en del har hotats med vapen.
Gärningsmännen vet i regel precis vad de är ute efter. Om det inte är kryptovaluta, kan det handla om dyra bilar eller lyxklockor.
I vissa fall har de använt sig av insiders för att ta reda på vad som finns att stjäla, andra har drabbats efter att ha visat upp dyra klockor i sociala medier.
Men ett återkommande mönster är att rånarna använder offentliga uppgifter för att kartlägga sina offer. Kryptoexperten Pontus säger till SvD att det nog inte är någon slump att gärningsmännen slog till precis när han flyttat till villa. När han bodde i lägenhet hade rånet varit betydligt svårare att utföra.
■■■
Den svenska offentlighetsprincipen är närmast unik. Den ger inte bara stor insyn i myndigheter och kommuner; den är också ett verktyg för invånarna att kartlägga varandra.
Utlänningar blir ofta chockade över mängden information som går att få fram: Var man bor, om man äger bostaden och hur mycket den är värd, vilken årsmodell det är på bilen, vad man tjänar och så vidare.
Tidigare krävdes ett besök eller ett samtal till en myndighet för att få ut dem. Men internet har gjort uppgifterna mer lättillgängliga. I dag finns mycket av informationen bara en sökning bort på kommersiella tjänster.
I debatten om integritetsfrågor hänvisas ofta till George Orwells dystopiska roman 1984: ”Storebror ser dig!”
Men Sverige av i dag framstår mer som ett lillebrorssamhälle. Medan privatpersoner enkelt kan granska andra individer finns stora restriktioner kring hur kommuner och myndigheter får använda samma data.
När Södertälje kommun, hårt plågad av organiserad brottslighet, började göra säkerhetsprövningar av sina anställda fick man kritik av justitieombudsmannen. Och Skatteverket får till exempel fortfarande inte meddela Migrationsverket eller polisen om man påträffar papperslösa arbetare vid inspektioner.
Vissa medborgare är också mer jämlika än andra. För yrkeskriminella är det relativt enkelt att få skyddad identitet, då det ofta går att påvisa en konkret hotbild.
Men syftet är inte bara att värja sig från våld. Tunga myndigheter larmar också om att kriminella i allt högre utsträckning söker skyddade personuppgifter för att försvåra för myndigheter att kartlägga dem.
För laglydiga medborgare är det däremot svårt att få skyddade personuppgifter. Den som vill freda sig själv från angrepp riskerar i stället själv att hamna i klammeri med rättvisan.
När fastighetsbolaget Balders ägare Erik Selin skrev sig på sitt kontor för att skydda sig och sin familj åtalades han för folkbokföringsbrott – han friades dock tingsrätten.
Här finns också en klassaspekt. Även om hotbilden är störst mot rika personer är det en grupp som i alla fall kan vidta åtgärder, som att anlita säkerhetsexperter, sätta in larm, hyra in väktare och bygga panikrum. Lite i skymundan har en hel hop tjänster växt fram där affärsidén är att undgå öppenheten, det går exempelvis att långtidshyra fordon för att slippa skylta med dyra bilar i fordonsregistret.
Situationen är ännu tuffare för vanliga inkomsttagare som av någon anledning blir synliga på gängens radar.
■■■
Jag har jobbat hela mitt vuxna liv på olika redaktioner. Min reflex har alltid varit att försvara transparens och insyn. Den svenska ordningen gör att medier exempelvis har kunnat avslöja att miljöpartister kör smutsiga bensinbilar eller att moderata riksdagsmän skrivit sig i sommarstugan för att få högre ersättning.
Men öppenhetens fördelar måste vägas mot dess nackdelar. En gång var även uppgifter om vapenlicenser, och vilka militärer som förvarade vapen i hemmet, offentliga handlingar. Det är de tack och lov inte längre.
Min tro är att vi även behöver sekretessbelägga annan typ av information och bli mer generösa med att skydda personuppgifter. Alternativet skulle inte bara medföra en fortsatt hotbild mot enskilda invånare – utan också leda till ett tystare Sverige.
För efter rånvågen försöker nu svenska krypto-profiler desperat få bort poddar och artiklar där de medverkar från nätet. Det kommer att bli svårt att få intervjua någon med namn om det ämnet igen.
Och hur länge kommer folk egentligen att ställa upp och vittna i gängmål om deras personliga information fortsätter att vara så lätt att hitta på nätet?
Alternativet skulle förmodligen också innebära ett fattigare Sverige.
Häromåret intervjuade jag en anonym svensk bolagsgrundare som nekats skyddade personuppgifter. På inrådan från sitt säkerhetsbolag valde han då att flytta till ett land vid Medelhavet. De sista fem åren i Sverige betalade han omkring 75 miljoner kronor i skatt. Nu tillfaller de pengarna hans nya hemland i stället.
Efter det brutala rånet funderar även ”Pontus” på att lämna landet. Andra kryptoprofiler, bland dem Eric Wall, har redan flyttat till länder där det är lättare att skydda sina uppgifter, som Portugal, Dubai och Storbritannien.
Ett halvt sekel efter att drakoniska svenska skatter drev framgångsrika företagare, som Kamprad och Rausing, ut ur landet, riskerar nu Sverige att förlora ännu en generation av entreprenörer – men denna gång på grund av den grova brottsligheten.
Priset för öppenheten riskerar att bli mycket högt.
Patrik Kronqvist är politisk redaktör och chef för Expressens ledarsida. Läs fler av hans texter här.
login
who are we?
contact us
qosheapp
Toi Staff
Gideon Levy
Belen Fernandez
Mort Laitner
Rami G Khouri
Ali Fathollah-Nejad
Nikkei Editorial
visit website
