När dagens unga tjejer berättar att de mår dåligt psykiskt, får de snabbt möta ett språk som är fyllt av diagnoser: ångest, depression, ADHD, autism. Vi talar ofta om psykisk ohälsa som något mätbart och biologiskt, något som kan kartläggas, behandlas – och ofta medicineras. Vi talar också om en ökande psykisk ohälsa som om det vore ett nytt fenomen, orsakat av skolstress, sociala medier och känslan av en osäker framtid. Ser vi bakåt i historien möter vi en annan sorts diagnoser, men slående liknande berättelser och uttryck av oro om tjejers mående.

I min forskning om barns och ungas hälsa kring sekelskiftet 1900 kunde jag se hur läkare uttryckte stark oro över att flickorna var ”sjuka, klena och överansträngda”. De drabbades av sjukdomen kloros, som även kallades för en flicksjukdom. Sjukdomen drabbade, sades det, ”nästan alla svenska flickor” och särskilt i puberteten. Blekhet, trötthet, huvudvärk och aptitlöshet sågs som tecken på sjukdom, men var samtidigt del av ett skönhetsideal inom den framväxande medelklassen i städerna.

Annons

Annons

De drabbades av sjukdomen kloros, som även kallades för en flicksjukdom.

Dessa flickor stod i kläm mellan gamla och nya ideal. Det sena 1800-talet var en tid i brytning, då........

© NA