Nu börjar skräcksäsongen. Hela oktober är ett crescendo mot halloween. Själva kulmineringen är i och för sig ett antiklimax, för ingen vet riktigt hur man firar detta amerikanska, totalt kommersialiserade fenomen. Att klä ut sig och gå runt och tigga godis är inte mycket till firande.

En och annan kanske bjuder in till ett stelt maskeradparty. Men ingen äter sill och köttbullar, så någon vanlig svensk högtid är det inte tal om. Ingen behöver fasta, och ingen särskild kaka ska bakas, ingen särskild köttbit griljeras. I det firande som omger oss syns få kopplingar till familj, natur eller religion. Likväl ska det offentliga rummet packas in i svart-orange estetik. Liseberg görs om till en park för höstmys och skräck under en månads tid. Skyltfönstren dekoreras med pumpor, gravstenar och spindelväv.

Halloween är på sätt och vis en av vår tids mest relevanta högtider. Den fångar en tid där längtan efter magi har blivit både underhållning och affärsidé. Den speglar det stora intresset för magi och mystik, för döden, för det mörka och oförklarliga, för spöken och demoner, andar och besvärjelser, vampyrer och varulvar.

Intresset för det övernaturliga är beständigt, men går i vågor och trender. Vår tids fascination skulle man kanske kunna spåra till millennieskiftet. Kanske började det med Harry Potter-böckerna, som publicerades en efter en, mellan 1997 och 2007. Samtidigt, 2001, 2002 och 2003, kom de vansinnigt framgångsrika filmatiseringarna av Sagan om ringen-trilogin.

Den ena världen är en magisk version av vår värld, den andra en ofattbart detaljrik fantasyvärld. Dessa två mastodontfenomen präglade de följande decennierna. De påverkade barn, tonåringar och vuxna – och fortsätter att göra det.

Så var den magiska manegen........

© Göteborgs-Posten