Mycket motvilligt började jag lyssnade på SR-programmet Kalibers granskningsserie av vad som försiggår bakom murarna på Skänninge anstalt, i Mjölby kommun. ”Kränkningar och övervåld” stod det i presentationen. Jaså, tänkte jag, om det finns något problem med svenska fängelser är det ju snarast att de är lite väl hemtrevliga.
”De tänkte på klienterna som djur”, lyder en annan av rubrikerna. Odjur, menar ni väl?
Det har inte gått många dagar sedan mordet på pappan i Skärholmen. 39-årige Mikael sköts i huvudet framför ögonen på sin 12-årige son. Det finns inget straff hårt nog för gärningsmännen, känner jag. Jaså, lite övervåld och trakasserier på en anstalt säger ni? Förlåt om jag inte bryr mig jättemycket.
Lyssnar ändå. Tänker att det kanske är statsradion som på gängse public service-manér försöker opinionsbilda mot Tidöpartiernas ”hårdare tag”. Men det är inte vad det handlar om. För medan jag lyssnar igenom de tre avsnitten, inser jag att det är här gränsen går, gränsen som måste upprätthållas med byråkratins hela nit: gränsen mellan rättssäker repression – och sadism.
Den så kallade ”kontrollgruppen” på Skänninge anstalt är inte som andra. Därom vittnar en lång rad intervjuer som reportern Ola Sandstig har gjort. En av de anställda som han talat med berättar hur hon larmar för att en intagen börjat må riktigt dåligt på grund av nedtrappning av sin epilepsimedicin.
Kontrollgruppen kommer inrusande på avdelningen och brottar ner mannen på golvet, håller fast honom, trots att han inte är det minsta våldsam. ”Nu dör jag” hinner den intagne tänka. Han förs bort, blir medvetslös. När han vaknar upp sitter han i en stol. Han försöker resa sig, trycks ner, får ett knä i bröstet, klämmer handen, blir tilltalad som om han är en bråkstake.
Det är så onödigt, så opåkallat, så förnedrande.
En annan man, nu frigiven, berättar att han spelade basket med sina medfångar, bollen for iväg och han bad om tillåtelse att gå utanför den anvisade rastplatsen och hämta den. Han får tillstånd – men straffas senare med isolering för ”regelbrottet”. Innan isoleringen ska han klä av sig och visa att han inte har några farliga föremål på sig.
Han beordras att böja sig framåt, att gå runt i den lilla vita rutan som har målats upp, varv efter varv. Han är naken. Runt honom står ett tiotal vakter från kontrollgruppen – och skrattar åt honom. Han ser en kvinna titta på honom genom ett fönster, fast det är emot reglementet. Hon skrattar också.
Det framkommer flera vittnesmål från tidigare anställda om att kontrollgruppen provocerar fram ilska och utåtagerande beteende från de intagna. Vid incidenter beter de sig så att situationen eskalerar, och använder ofta mycket mer våld än nödvändigt. En dag när det är lite långsamt, kan de höras säga att de ska gå och reta upp någon, så att det händer något. De går in på ett boenderum och beordrar städning. Du får en halvtimma på dig, säger de, men kommer tillbaka långt före utsatt tid, varpå den intagne blir arg och aggressiv. Och så är hela karusellen igång igen.
En tidigare anställd berättar om hur hon försöker påtala problemen för ledningen, vilket gör henne otroligt impopulär, och hon blir anmäld för att ha haft en intim relation med en fånge. Att bevisningen är obefintlig spelar ingen roll och hon blir uppsagd. Tack och hej.
Förnedringen drabbar inte bara de intagna. På vissa avdelningar är det helt normalt att kommentera de kvinnliga kollegernas utseende, och att tala om deras könsorgan. Jag är för pryd för att ordagrant återge jargongen.
Intervjuerna med kriminalvårdschefen Emil Ahlqvist ger inga svar. Å ena sidan känner han inte till några konkreta problem, å andra sidan betonar han hur mycket energi som läggs på ett genomgripande värdegrundsförändringsarbete. Man undrar verkligen varför han tycker att det behövs.
Mest avslöjande är den lilla detaljen att det inte är de brottslingar som gjort sig skyldiga till de grövsta brotten som drabbas av den godtyckliga maktutövningen. Inte heller de fysiskt starkaste, eller de som kan antas ha våldskapital i form av kriminella nätverk på utsidan och i närheten av anstalten. De slipper den förnedrande behandlingen. Det är svårt att dra någon annan slutsats än att säkerhetsteamet består av mobbare, människor som njuter av att slå och förnedra personer som inte kan försvara sig.
Det pågår ett paradigmskifte. Det har bara precis börjat. Staten kommer att behöva ta i mycket hårdare än vi föreställer oss, när kriminaliteten ska stävjas och gängen på riktigt ska bort från gatorna, även de tonåriga våldsverkarna. Hysterikorna som får yrsel av tanken på visitationszoner kommer svimma. Vi kommer få acceptera tilltag som tänjer på gränserna. Men vi behöver inte acceptera ett enda uns sadism i det arbetet.
En anstaltschef som vänder bort blicken och låter sådant fortgå, som orerar om värdegrundsarbete i stället för att rycka upp ogräset, bör själv omedelbart få sparken.
Sadism hör inte hemma på svenska fängelser
18
40
20.04.2024
Mycket motvilligt började jag lyssnade på SR-programmet Kalibers granskningsserie av vad som försiggår bakom murarna på Skänninge anstalt, i Mjölby kommun. ”Kränkningar och övervåld” stod det i presentationen. Jaså, tänkte jag, om det finns något problem med svenska fängelser är det ju snarast att de är lite väl hemtrevliga.
”De tänkte på klienterna som djur”, lyder en annan av rubrikerna. Odjur, menar ni väl?
Det har inte gått många dagar sedan mordet på pappan i Skärholmen. 39-årige Mikael sköts i huvudet framför ögonen på sin 12-årige son. Det finns inget straff hårt nog för gärningsmännen, känner jag. Jaså, lite övervåld och trakasserier på en anstalt säger ni? Förlåt om jag inte bryr mig jättemycket.
Lyssnar ändå. Tänker att det kanske är statsradion som på gängse public service-manér försöker opinionsbilda mot Tidöpartiernas ”hårdare tag”. Men det är inte vad det handlar om. För medan jag lyssnar igenom de tre avsnitten, inser jag att det är här gränsen går, gränsen som måste upprätthållas med byråkratins hela nit: gränsen mellan rättssäker repression – och sadism.
Den så kallade ”kontrollgruppen” på Skänninge anstalt är inte som andra. Därom vittnar en lång rad........
© Göteborgs-Posten
visit website
login
who are we?
contact us
qosheapp
Toi Staff
Gideon Levy
Belen Fernandez
Rami G Khouri
Mort Laitner
Donald Low
Ali Fathollah-Nejad
Nikkei Editorial
