Jag var ganska bra på matte på högstadiet och gymnasiet. Men jag var också ganska ointresserad. Jag minns vad min matematiklärare sa på vårt sista betygssamtal: ”Du hade kunnat bli riktigt duktig om du hade ansträngt dig.”
Det tänker jag på när jag läser de liberala statsrådens debattartikel i GP. Jämställdhetsminister Paulina Brandberg och utbildningsminister Mats Persson skriver att det är en nationell angelägenhet att öka antalet kvinnor till ingenjörsyrket. Det är djupt beklagligt att tjejer med bra betyg i matte inte söker sig till de tekniska högskoleutbildningarna.
Knappt en tredjedel av ingenjörsstudenterna är kvinnor. Alla måste få välja själva vad de vill jobba med, försäkrar ministrarna (tack!) men fastslår redan i inledningen att sådant som arbetsmiljö, jargong och marknadsföring spelar stor roll för vad unga människor väljer för yrkesbana.
Om det stämmer, betyder det att ingenjörsbranschen är särskilt präglad av en överdrivet maskulin jargong? Är arbetsmiljön sämre än för andra välbetalda yrkeskategorier? Just ingenjörer tänker man sig överlag har ganska trevliga och rena arbetsplatser, sällan några jourer. Det är sådant som kvinnor uppskattar. Och marknadsföringen: finns det någon utbildningsinstitution som inte illustrerar sina informationsblad med kvinnliga studenter?
På mindre än ett århundrade har kvinnor tagit sig in på varenda del av arbetsmarknaden. Trots en säkert mycket exkluderande jargong inom läkarskrået, är de nu en majoritet av landets doktorer, till exempel. Det finns några faktorer som gör att det är glest mellan kvinnorna inom vissa yrken. Det verkar vara lite väl fysiskt hårt att vara brandman och att jobba på oljeplattform, till exempel.
De långa arbetspassen som pilotyrket medför skrämmer bort de flesta kvinnor. Lastbilsföraryrket är också starkt mansdominerat, även om antalet kvinnliga chaufförer ökar. Men det är ett ensamt och enahanda arbete, om än inte utan sina fördelar, så det är inte så underligt om kvinnor inte står på kö för att slå sig in på denna del av arbetsmarknaden.
Men hur kan det komma sig att inte fler begåvade tjejer söker sig till yrken dominerade av teknik och matematik? Välbetalt, goda jobbutsikter, goda karriärmöjligheter. Hur kan det komma sig att 40 procent av landets polisstudenter numera är kvinnor, men att de bara utgör 30 procent på ingenjörsutbildningarna? Man skulle ju tro att polisyrket, som både är långt farligare, mycket sämre betalt, och med mycket mer obekväma arbetstider, skulle locka färre tjejer? Jargongen ska vi inte tala om.
När Sveriges ingenjörer själva skulle förklara varför så få tjejer sökte sig till fältet, trots idogt informationsarbete under många år, landade de lite lamt i att det nog handlade om den oförklarade löneskillnaden mellan kvinnor och män. Men den ligger ganska exakt på det snitt som Medlingsinstitutet räknat gäller för hela arbetsmarknaden, ungefär fyra procent. Det är alltså inte mycket till förklaring.
Andelen tjejer som läser naturvetenskapligt program på gymnasiet är lite högre än andelen killar, men på det närliggande teknikprogrammet är killarna i överväldigande majoritet. Det visar att redan i nionde klass vet tjejerna att de vill åt ett annat håll än det tekniska. Många vill bli läkare, många går vidare till icke-naturvetenskapliga universitetsutbildningar, och några blir lyckligtvis lärare i matte, fysik, kemi och biologi.
Är inte den troligaste förklaringen att valet styrs av lust? Det mesta tyder på att fler pojkar än flickor är naturligt intresserade av de tekniska och ingenjörsmässiga delarna av det naturvetenskapliga fältet. Säkert kan ytterligare ett par procent kvinnor nödgas att utbilda sig till civilingenjörer. Men om Brandberg och Persson ska stå vid sitt ord och låta ungdomar välja yrkesbana efter eget huvud, kanske det aldrig blir en 50-50-fördelning. Och det kanske inte är ett jättestort problem.
För egen del ser jag nämligen på nära håll en annat, mycket större problem ifråga om den framtida mattekompetensen i det här landet, nämligen att de barn som har en naturlig fallenhet för räkning inte ges möjlighet att utvecklas efter sin potential. De tvingas traggla sig igenom hela det paket av ”strategier” som anta vara nödvändigt för att kunna bli riktigt bra på matte, senare. Det är ett under om de inte tappar intresset efter något år eller två.
PISA-resultaten understryker problemet: Sverige har jämförelsevis få elever som sticker ut och placerar sig långt ovanför snittet. Som Pisa-chefen Andreas Schleicher säger: ”Det jag tycker är mer oroande är att det inte finns särskilt många väldigt framgångsrika elever. Sverige borde kunna lyfta motiverade och begåvade elever högre, få dem att nå sin fulla potential.”
LÄS MER: Nobelpriset är ingen könstävling
Är det inte typiskt Sverige? Vi håller tillbaka begåvningarna i de lägre åldrarna för att alla ska med, samtidigt, tillsammans; och sedan, i de högre åldrarna försöker vi styra ungdomarnas preferenser så att det ska bli rätt könsblandning på statistiken. Alltmedan lärosäten som Chalmers larmar om att studenterna kan allt mindre och det tar allt längre tid att utbilda dem.
Jämställdhetsministern borde koncentrera sig på de verkligt allvarliga jämställdhetsproblemen, de som gör att kvinnor skadas och deras liv begränsas. Utbildningsministern fick gärna fokusera på att höja kvaliteten på utbildningarna i det här landet – och bry sig mindre om att försöka tvinga in folks preferenser i en liberalfeministisk idé om hur folk borde vilja välja.
Är det ett jämställdhetsproblem att människor väljer ”fel” bana i livet?
10
16
02.03.2024
Jag var ganska bra på matte på högstadiet och gymnasiet. Men jag var också ganska ointresserad. Jag minns vad min matematiklärare sa på vårt sista betygssamtal: ”Du hade kunnat bli riktigt duktig om du hade ansträngt dig.”
Det tänker jag på när jag läser de liberala statsrådens debattartikel i GP. Jämställdhetsminister Paulina Brandberg och utbildningsminister Mats Persson skriver att det är en nationell angelägenhet att öka antalet kvinnor till ingenjörsyrket. Det är djupt beklagligt att tjejer med bra betyg i matte inte söker sig till de tekniska högskoleutbildningarna.
Knappt en tredjedel av ingenjörsstudenterna är kvinnor. Alla måste få välja själva vad de vill jobba med, försäkrar ministrarna (tack!) men fastslår redan i inledningen att sådant som arbetsmiljö, jargong och marknadsföring spelar stor roll för vad unga människor väljer för yrkesbana.
Om det stämmer, betyder det att ingenjörsbranschen är särskilt präglad av en överdrivet maskulin jargong? Är arbetsmiljön sämre än för andra välbetalda yrkeskategorier? Just ingenjörer tänker man sig överlag har ganska trevliga och rena arbetsplatser, sällan några jourer. Det är sådant som kvinnor uppskattar. Och marknadsföringen: finns det någon utbildningsinstitution som inte illustrerar sina informationsblad med kvinnliga studenter?
På mindre än ett århundrade har kvinnor tagit sig in på varenda........
© Göteborgs-Posten
visit website
login
who are we?
contact us
qosheapp
Toi Staff
Gideon Levy
Belen Fernandez
Rami G Khouri
Mort Laitner
Donald Low
Ali Fathollah-Nejad
Nikkei Editorial
