Det blev många sensommarfester i år. Jag berättar inte detta för att försöka framstå som mer populär än jag är, jag säger det för att det var en skräll. Kanske att jag dragit mig undan mer de senaste åren, kanske har min vänkrets av olika skäl reducerats, kanske har jag rent allmänt förlorat i angelägenhetsgrad, i vilket fall har festerna tunnats ur. Men nu var det alltså dags att hissa upp mungiporna och ikläda sig feststassen som brukar funka så bra. När jag tog på mig de snitsiga byxorna (pösiga upptill och smala nertill) kunde jag dock inte skaka av mig känslan av att något inte stod rätt till och insåg att siluetten nog var jättehet – 2019. Det enda som återstod var att uppfinna en ny look. Men inte heller den gamla klassikern kort kjol och rött läppstift kändes som ett tryggt val längre. Faktum är att vad jag än tog på mig såg det ut som om kläderna hängts upp på en tjockis. Märkligt.

Före festen skulle jag möta upp ett gäng andra på en restaurang. Jag blev stående i dörröppningen och svepte med blicken över lokalen, var på väg att vända i tron att jag hamnat på fel ställe. Men så hörde jag ett välbekant skratt från långbordet med gamlingar längre in i rummet. Jag skärpte blicken och tvingades........

© Göteborgs-Posten