I min telefon syns en person vars utstrålning bara kan beskrivas som ”konferensknullare”. Han vill få mig att må bättre. Det är förstås inte gratis. Men då det är extrapris kostar onlinekursen i att leva ett mer genuint liv bara tretusen kronor om jag slår till nu.

Mina sociala medier-algoritmer har av någon förbryllande och otäck anledning fått för sig att jag är i behov av en ”coach”.

Jag scrollar vidare och plötsligt gormar ett hårlöst muskelberg åt mig att jag är fantastisk. Vilket förvisso är ett sympatiskt budskap men varför framförs det med samma energi som om han vore arg för att jag spottat på hans morsa? Snubben gör även en poäng av att befinna sig på ett gym klockan fyra på morgonen. Ursäkta mig, men att tvingas sparka på en boxningssäck mitt i natten låter som ett sådant där straff olydiga fångar får utstå strax innan upplopp bryter ut i amerikanska fängelsefilmer.

Jag ser detta som ett tecken att lägga undan telefonen, dra ut routern ur väggen, vandra rakt ut i vildmarken och på sin höjd ha en gammal view master i bakelit som den mest tekniskt avancerade underhållningen.

Visst skulle jag behöva hjälp med några smågrejer i mitt liv. För mig är det omöjligt att dricka kaffe på stan utan att köpa en bulle till. Men det är inte ett problem stort nog att jag är beredd att betala för att bli av med det. En annan grej som orsakar bekymmer är att jag stundtals ligger efter med pappersarbetet i min firma. Kvitton, pärmar, Excel och sådant. Det beror på att jag hatar att göra tråkiga saker. Att då tvingas lyssna på en coach känns som dubbelbestraffning.

Det är lite som om läkare skulle smyga runt och bryta armarna på folk för att sedan lappa ihop dem.

Det är lite som om läkare skulle smyga runt och bryta armarna på folk för att sedan lappa ihop dem.

Men i övrigt är jag rätt stabil. Jag är ju konstnär. Av någon anledning har det uppstått en myt att vi inom de kreativa områdena skulle vara känsliga och deprimerade. Låt mig föra till protokollet att jag aldrig träffat en grupp nöjdare människor än konstnärer och författare. Vi har fria tider, folk är oftast impade av oss och vi tjänar pengar på att fantisera. Ett drömliv! Vid närmare eftertanke är det vi kulturarbetare som borde lära folk hur de ska leva snarare än panka idrottsföredettingar.

Men coacher, wellnessgurus och spirituella guider fortsätter att spruta fram i mina sociala medier. De har alla ungefär samma bakgrundshistoria. De trivdes inte i ekorrhjulet, blev utbrända, hamnade på botten, tog sig upp igen och ägnar nu sina dagar åt att hjälpa andra. Mot en slant förstås.

Vore det inte mer naturligt att någon som aldrig hamnat på botten lär andra hur man inte hamnar på botten? För mig är det självklart att någon som aldrig blivit utbränd vet mer om att inte bli utbränd än någon som blivit det flera gånger.

Freakshowfascinerad klickar jag mig vidare till en av de där typernas hemsida. Via riklig ordsallad med de sedvanliga ingredienserna (utbränd, botten, upp igen, själens krigare) utkristalliseras det egentliga budskapet: även om du tror du mår bra mår du själva verket dåligt. Du vet bara inte om det. Underförstått att bara hen kan hjälpa dig. Det är lite som om läkare skulle smyga runt och bryta armarna på folk för att sedan lappa ihop dem.

Det finns många människor som behöver hjälp där ute. De borde få den. Jag hjälper inte någon genom att raljera på det här viset. Mer än att slå ihjäl några minuter vid frukostbordet. Men här kommer ett gott råd helt gratis: sök den hjälp du behöver. Men gör det från seriösa aktörer. Jag är övertygad om att ett pyttelitet men ändå steg på vägen till bättre mående är att ha kvar pengarna i plånboken och inte sprätta iväg dem till någon pajas på Instagram.

Missa inget från GP Världens gång!

Nu kan du få alla kåserier och skämtteckningar som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Världens Gång. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.

Varför är alla göteborgska sporthallar så vidriga? | Göteborgs-Posten

Ämnen i den här artikeln

Senaste nytt - Världens gång

Kristian Wedel: Valter Nilsson gör bara samma sak som Evert Taube, Orup och Karen Blixen

Jonas Slättung: Göteborgs grävskopor ger mig vårkänslor

John Brovik: Fredrik ritade Sjöräddningens unika drönare

Vem minns Vicke Sopberg?

© Göteborgs-Posten