Allt är en tävling. Det gör mig nedstämd. Till och med den app jag använder för att hålla reda på vilka böcker jag läser skickar frenetiskt notiser om att delta i ”läsutmaningar”. Et tu, Goodreads? En uppmaning om att ”sätta upp ett läsmål” till och jag skickar mobilen i Göta älv.

Det är när man inte är ett smack intresserad av sport man inser till vilken överväldigande grad samhället är marinerat just i sport. Man känner sig direkt utanför. Visst har jag gjort tappra försök. Tagit på mig en blågul klapphatt och strävat efter att smälta in i ett hav av tjoande supportrar. Det har rentav hänt att jag stått upp och vrålat ”DOMARN” eftersom alla andra gör det. Men längst fram i pannloben har hela tiden en enveten tanke som viskar ”du gör dig till, Johan” surrat.

Hur hade den unga, hippa poesiscenen sett ut med ett gäng riktiga vinnarskallar på den?

Hur hade den unga, hippa poesiscenen sett ut med ett gäng riktiga vinnarskallar på den?

Varför det blev på det här viset? Först tänkte jag att det beror på att jag är smart. Sport är för dumma vad kultur är för........

© Göteborgs-Posten