”Det här är Halina. Hon har lovat mamma att klä sig varmt. Alla har lovat sina mammor att klä sig varmt.”

Orden, en pungspark i all sin enkelhet, kommer redan i anslaget till Andrzej Wajdas ”Medan döden väntar” (1957). Det är Warszawaupproret, dag 56. Det finns inga fönsterrutor kvar. Halina ingår i ett kompani med 43 unga från motståndsrörelsen. Dagen före var de 70.

Flammor stiger upp mot himlen, marken är täckt av ruttnande lik, böcker och badkar från sprängda hem. Redan från början är det tydligt: ingen kommer att undkomma. Snart blir 43 till 27 som försöker överleva bland råttorna i kloakerna.

6 mars skulle Andrzej Wajda ha fyllt 100 år. I Polen har 2026 utropats till Wajdas år, med filmvisningar, samtal och högtidliga nickningar. Det är tio år sedan den Oscarsbelönade regissören gick bort, men filmerna är kvar, envist levande och obekväma.

En av hans mest trogna beundrare i dag är Martin Scorsese, som gärna återkommer till Wajdas krigstrilogi – särskilt ”Aska och diamanter” (1958) – som avgörande inspiration. Wajda gav honom till och med den klappa man använt vid inspelningen.

Regissören, ofta kallad den polska filmskolans fader, beskrev hur han och hans samtida inspirerades av italiensk neorealism. Dialogerna kunde kapas av censuren, men bilderna gick inte att tysta lika lätt.

Under min uppväxt var Wajda ett namn som kastades runt ungefär som ”citron” eller ”berg”. Ett axiom, typ. Vi såg ”Pan Tadeusz” (2000) på helgerna och pappa brukade blasta musiken från polonässcenen när det var fest, helg eller om han bara var lite sprallig så att vi fick skrika för att överrösta den.

Krigstrilogin såg jag först i vuxen ålder. I ”Medan döden väntar” tvingas Halina och de andra ner i kloakerna. En berättarröst avslöjar genast slutet: alla ska dö. Och ändå beter de sig som ungdomar. De flirtar, skämtar, försöker bita sig fast vid en vanlighet.

I sin hard to get-manöver avslöjar hon skärvor av hopp, att det fortfarande finns ett spel att spela

I sin hard to get-manöver avslöjar hon skärvor av hopp, att det fortfarande finns ett spel att spela

Filmen byggs först upp som ett krigsäventyr. De ska ta sig in till stadskärnan för att delta i de sista striderna. Sedan trycks hjältarna ner i stadens avlopp, där tittaren nådlöst tvingas se hoppet skalas bort och sedan dö. I kloakerna bryts den narrativa pendlingen mellan ljus och mörker. Mörkret slukar allt.

Kompaniet förlorar sig i labyrinten, splittras, och vansinnet tar över. En kritiker i The New Yorker liknade det vid Dantes ”Inferno”. En musiker tappar förståndet och vandrar i väg i mörkret, spelande på en lergök.

Mitt i allt finns också ett kärlekspar, insurrat i ett situationship. Han är sårad. Hon bär honom genom lik och skit. Hon är vad vid att färdas genom kloakerna. På väggarna har hon skrivit ”Jag älskar Jacek”, hans förnamn. När han frågar vad det står ljuger hon: ”Jag älskar Janek”, säger hon. I sin hard to get-manöver avslöjar hon skärvor av hopp, att det fortfarande finns ett spel att spela.

En dikt av Anna Świrszczyńska om Warszawaupproret tränger sig på. I ”Szli kanałami” (1980) bär en flicka en man, kanske en fästman, genom kloakerna i tio timmar, tills hon når natthimlen och får veta att hon burit en död.

Samma öde väntar i ”Medan döden väntar”. Även hos Wajda förvandlas unga människor snabbt från liv till last.

Wajda är en hundraåring som fortsätter påminna om krigets meningslöshet. Inte genom hjältar och stora slag utan genom att vägra ge publiken något att hålla fast vid.

Men. Värt att notera är att filmens engelska undertitel är ”They loved life”. Och det kanske är det mest skoningslösa av allt. Inte att de ska dö – det vet vi redan – utan att de fortfarande lever medan det händer.

Ämnen i den här artikeln

Senaste nytt - Kulturkrönika

Anna Rosenström: Nu börjar en otrolig konserthelg i Göteborg

Nina Morby: Ont om muntra miner i vårens nya "Love is blind"

Mikaela Blomqvist: Djurens rätt får Morrissey att tappa det

Johan Hilton: Har Simona Mohamsson fått en bugg i systemet?

© Göteborgs-Posten