Vad ska vi ha universitetet till? I högtidstalen nämns fortfarande bildning som svaret och den politiska debatten kan det heta att forskning är en grundpelare för demokratin. Men i praktiken domineras den högre utbildningen i Sverige av en fabrikslogik. Högskolan ska producera akademiker till arbetsmarknaden och det ska helst gå så snabbt och billigt som möjligt. Enligt denna logik tar svenska studenter för lång tid på sig att studera och utbildningarna är inte tillräckligt anpassade till yrkeslivet. Det är en syn man kan möta från både Svenskt Näringsliv och LO.

Kritiken kan inte avfärdas, inte minst ur ett nationalekonomiskt perspektiv och med tanke på att ungefär hälften av varje årskull idag läser vidare efter gymnasiet. Det är svårt att förena massutbildning med bildningsideal. Bildning tar tid och kräver en helt annan inställning av studenterna än kortsiktig nyttomaximering. Bildning kräver också en kritisk massa av studenter med samma inställning och begåvning.

Sverige har inte riktigt velat erkänna den här motsättningen. I stället har vi landat i en slags kompromiss där akademiska utbildningar inom samhällsvetenskap och humaniora är fokuserade på det aktuella forskningsläget – men varken har en stark koppling till en övergripande idé om bildning eller till yrkeslivet.

Ur ett nyttoperspektiv – och det är i praktiken det som dominerar – är det inte optimalt. Det är det inte heller ur ett bildningsperspektiv. De här två perspektiven skiljer sig åt även på det sättet att det nationalekonomiska nyttoperspektivet utgår från individen som en kloss i ett större bygge. Den enskilde studenten ska bli en nyttig arbetstagare och medborgare. Bildningsperspektivet utgår också från individen – bildning brukar beskrivas som att växa som människa. Men bildning kan inte frikopplas från ett större holistiskt perspektiv och fyller även en funktion för samhället som helhet.

Varje nation behöver en grupp bildade personer som kan utforma tankar och perspektiv på samhället. Det är vad vi i dagligt tal kallar intellektuella. De utmärks framför allt av sin bredd. I Sverige har vi i stället hyllat experten, specialisten som med vetenskaplig precision kan lägga samhället till rätta och lösa problem – ett arv som går........

© Göteborgs-Posten