När min far kom till Sverige från Grekland på 80-talet hette han Kaltsoulas (inte ”Kalaskulas”, som datorns korr ville ha det). På grekiska betyder det ordagrant ”liten strumpa” och han bytte till sin farmors efternamn, Siotis. Det var lättare att uttala och betydde inte heller ”liten strumpa”.
Etymologin är oklar men betyder möjligen ”från ön Chíos”. Ön är vidare känd för sin omfattande produktion av en mintsmakande kåda, mastícha, som används som smaksättning i allt från glass till tuggummi.
Så, ”liten strumpa” blev ”från ön med den mintsmakande kådan”. Ifall namnbytet gjordes på grund av fördomar om grekiska efternamn eller fåfänga är svårt att uttala sig om. För min far var det för enkelhetens skull. Föga förvånande har jag fått höra allt från Schottis till fjortis!
Men utländska namn har inte alltid varit oklädsamma. Fram till 1600-talet i Sverige var det vanligast med patronymikon, som sonnamnen Axelsson, Svensson eller Börjesson. Under denna tid blev det högsta mode för svensk adel, som använde patronymikon, att i stället anta namn baserade på sin härkomst.
Det tyska och franska namnskicket gjorde allra tydligast intryck – De La ”Gardie”, af ”Elimä” eller von ”Essen” är adelssläkter där De La, af eller von betyder ”från” eller ”av”. Harkel, mitt riktiga namn är ”von Kalaskula”, om jag får be.
Sanna Samuelssons utgångspunkt i artikeln ”Nej, du har inte valloner i släkten – du bara tror det” i GP (27/8/2023) låg i att hon råkar ha brunt hår och alltid fått frågan ifall hon faktiskt är svensk. Hur det nu skulle gå ihop med att vara etniskt svensk kan ju omöjligen någon förstå.
Valloner var en folkgrupp från Belgien som inkom under 1600-talet till Sverige, utmärkte sig som smeder och anlitades därför flitigt på de svenska järn- och malmbruken. Det ansågs ärevördigt att ha i sitt släktträd, menade Samuelsson.
Som vit man har jag, förutom välskapta vader likt 1600-talets adelsmän, råd att vara ”exotisk” med mitt efternamn.
Trots sin benhårda tes visade det sig att hon faktiskt hade vallonskt påbrå, vid vilket tillfälle redaktören i hög tid skulle ha dragit åt svångremmen och åberopat frasen kill your darlings. En antiklimax som hette duga. Jag undrar: vad bevisar detta? Att svenskar är blonda och brunhåriga eller att valloner ”visst kan heta Samuelsson”?
Som vit man har jag, förutom välskapta vader likt 1600-talets adelsmän, råd att vara ”exotisk” med mitt efternamn. Däremot finns det knappt chefer eller personer i svenska styrelser med utländska efternamn. Ifall de finns, så verkar de alltid ha hetat något annat från början.
I tidningen Parabol skriver Cyril Hellman den månatligt uppfriskande spalten Månadens namnbyte, där några av dessa intervjuas. Bland annat Latinamerikakorren Henrik Brandão Jönsson, som lagt till sin frus portugisiska efternamn eller skådisen Ola ”Norell” som med sin dåvarande fru kom på namnet Rapace, som är ’rovfågel’ på franska.
Även Günel Anip, kallad Gunilla sedan förskolan, behagade att låta sig intervjuas. Mer känd som den assyriska entreprenören Gunilla von Platen, aktuell i ”Hela kändis-Sverige Bakar”. Hon växte upp i det särskilt utsatta området Grevegården i Göteborg. Hennes farfar hette ”Samuel” och pappan bytte då Anip till Samuelsson utan att veta att det var ett svenskt namn.
2006 gifte hon sig med Alfred von Platen och tog namnet på köpet. ”von Platen”, en tysk adelssläkt belagd sedan 1300-talet, gav kanske mer trovärdighet i finanskretsar än ”Anip” eller ”Samuelsson”. Googlar man namnet är hon dessutom först i sökresultaten bland alla militärer och slottsherrar. Glastaket är intakt, men hennes stolthet som klassklättrare ligger kvar.
Om nu Günel Anip, som haft vartenda namn i telefonkatalogen, inte ens är från staden ”Platen” – varför väljer hon ett namn som ger sken av det? Och varför måste vi dölja våra utomsvenska efternamn, egentligen? Eller ta oss ett svenskt? Är det inte dags att vi börjar bära våra födelsenamn med stolthet?
Så länge inte efternamnet betyder ”liten strumpa”, förstås.
Andreas Siotis är frilansande kulturskribent.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Politiker ska inte starta rejv
LÄS MER:Vi glufsar i oss andras trauman som lösgodis
LÄS MER:Det är svårt att brösta en papparoll
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
När ska vi sluta byta från våra utländska namn?
15
0
26.03.2024
När min far kom till Sverige från Grekland på 80-talet hette han Kaltsoulas (inte ”Kalaskulas”, som datorns korr ville ha det). På grekiska betyder det ordagrant ”liten strumpa” och han bytte till sin farmors efternamn, Siotis. Det var lättare att uttala och betydde inte heller ”liten strumpa”.
Etymologin är oklar men betyder möjligen ”från ön Chíos”. Ön är vidare känd för sin omfattande produktion av en mintsmakande kåda, mastícha, som används som smaksättning i allt från glass till tuggummi.
Så, ”liten strumpa” blev ”från ön med den mintsmakande kådan”. Ifall namnbytet gjordes på grund av fördomar om grekiska efternamn eller fåfänga är svårt att uttala sig om. För min far var det för enkelhetens skull. Föga förvånande har jag fått höra allt från Schottis till fjortis!
Men utländska namn har inte alltid varit oklädsamma. Fram till 1600-talet i Sverige var det vanligast med patronymikon, som sonnamnen Axelsson, Svensson eller Börjesson. Under denna tid blev det högsta mode för svensk adel, som använde patronymikon, att i stället anta namn baserade på sin härkomst.
Det tyska och franska namnskicket gjorde allra tydligast intryck – De La........
© Göteborgs-Posten
visit website
login
who are we?
contact us
qosheapp
Toi Staff
Gideon Levy
Belen Fernandez
Rami G Khouri
Mort Laitner
Donald Low
Ali Fathollah-Nejad
Nikkei Editorial
Michael Kwet
