Det fanns betydligt större problem med DDR än att de hade tråkiga diskotek. Men – man hade tråkiga diskotek. Statsapparatens försök att lansera det gediget tyska begreppet Schallplattenunterhalter som alternativ till DJ hjälpte inte.

Det är något grundläggande hos musik, underhållning och intim gemenskap som inte lirar så väl med programmatiska politiska ambitioner. Att försöka utnyttja går ju, och görs, men att diktera är inte så lätt. Kreativitet, glädje och estetiskt behag får sig törnar.

Marknadens logik förefaller vid en första anblick mer fruktbar än DDR-strategin för att få fram ett skojigare nöjesliv. Kombinationen av spretiga smaker, decentraliserade initiativ och varierande betalningsvilja ger bättre utfall än om politruker och byråkrater skulle utforma utbudet.

Men tar man ett kliv tillbaka, blir det tydligt att musikalisk festlighet – och i ännu högre grad kulturlivet i bred mening – knappast har ett otvunget förhållande till marknadsmekanismer. Om den kommersiella logiken bestämmer oinskränkt, blir det inte heller så skojigt. Det gäller på flera nivåer: villkoren för skapande och experiment, tillgången till det offentliga rummet, utrymmet för att tillägna sig det lustfyllda och livsbejakande.

Utan samhälleliga former för att stödja kulturellt skapande, kommer färre att kunna ägna sin talang åt att göra livet roligare, mer mångdimensionellt rikare för sig själva och andra. Platser som byggs och befolkas med köpkraften som ensamt organiserande princip, blir trista, likformade och........

© Affärsvärlden