En huvudfunktion hos den “ortodoxa, traditionella nationalekonomin” har varit att “förklara för den privilegierade klassen att dess position är moraliskt riktig och nödvändig för samhällets välmåga”. Citatet är från den storartade brittiska ekonomen Joan Robinson (1903–1983). Hon skrev så redan 1937. Jag läser citatet i ett nyligt inlägg av ekonomiprofessorerna Louis-Philippe Rochon och Sergio Rossi, där de ställer frågan: “Borde vi verkligen lära ut neoklassisk nationalekonomi till studenter?”
Rochon och Rossi tar spjärn i konstaterandet att de idag helt dominerande akademiska ekonomiska teorierna, inte bara haft grundligt och återkommande fel om hur den verkliga ekonomin fungerar. Det har också blivit usla resultat när policybeslut baseras på dem.
Det mest aktuella fallet handlar om tilltron till att (“självständiga”) centralbanker ska bekämpa inflationen genom kraftiga räntehöjningar, medan finanspolitiken ska hållas “stram”. Tittar man på den verkliga inflationen, kan man se att den tog fart med konkreta utbudsstörningar. Sedan har aktörer med stark marknadsmakt kunnat tjäna gott på prisökningar.
Det är en huvudförklaring till den inflation vi sett. Men fakta trumfas av det starka, närmast religiösa idén om att räntehöjningar är den mest marknadskompatibla och därmed per definition bästa policyn.
Vägvalen runt den här politiken handlar inte om tekniska lösningar som ställs mot varandra. Ska vägen gå över högre arbetslöshet och nedmonterade offentliga tjänster? Eller ska det vara rentierer och oligopolister som ser sina konton krympa? De sociala effekterna är vitt skilda.
Till ganska nyligen skulle inflationen, i enlighet med samma penningpolitiska doktrin, pressas upp genom omfattande “kvantitativa lättnader”. Effekten på inflationen uteblev. Händelsevis gynnades dock stort sett samma skikt av kapitalägare och hangarounds, som nu gynnas av åtstramningspolitiken. Den statsfinansiella notan för detta tas av dem som tar tåget, snarare än privatflyg.
Vad penning- respektive finanspolitiken ska göra för att möta inflationen, är inte den enda aktuella problemställning där dominerande ekonom-råd visar sig vara problematiska i mötet med reellt existerande ekonomier.
Bara de senaste åren har omfattande empiriska studier pekat på att femtio år av kraftiga skattesänkningar för de bäst bemedlade varken har medfört högre tillväxt eller sysselsättningsnivå. Däremot har de gett betydande ojämlikhet. Och det går inte ens att se något stabilt samband mellan budgetkonsolidering (i praktiken nedskärningar) och statsskuldens nivå i förhållande till BNP.
Att detta har bidragit till växande välfärdsklyftor måste man däremot antagligen vara traditionell nationalekonom – eller medberoende – för att inte förstå.
I Sverige har de här doktrinerna till och med institutionaliserats: Riksbankens agerande är i stor grad lagstadgat, vi har ett finanspolitiskt ramverk som förhindrar investeringar och det finns i praktiken automatiserade besparingskrav på offentliga tjänster varje år.
Att det ska vara så här bygger på dogmer. Men innanför den ortodoxa nationalekonomins kosmos framstår de som ganska självklara. De som anslutit sig till den här nationalekonomiska synen, har i drygt hundra år hävdat att deras teoribygge i sig inte har några politiskt färgade implikationer.
Men mänskligt tänkande i allmänhet och politiska narrativ i synnerhet är starkt beroende av antaganden och metaforer. Och de grundläggande antaganden och metaforer som neoklassisk nationalekonomi levererar till samhällsdebatten får i praktiken just den funktion som Joan Robinson belyste 1937.
Det finns några bärbjälkar i den tankekonstruktionen. En sådan är att offentliga ingripanden som stärker kollektiva nyttigheter – alltså sådant som förbättrar människors villkor på andra grunder än vad som kan prissättas på en marknad – betraktas som “ineffektiva”.
Grundtanken är att de skapar “störningar” eller “obalanser” i en teoretisk-paradisisk marknad som lämnad till sig själv egentligen skulle röra sig mot “jämvikt”. Detta är en metafor hämtad från naturvetenskaperna en gång i tiden, eftersom de var mer prestigefyllda. Den är kraftfull, men också missledande.
Verkliga samhällen och ekonomier skiljer sig på helt grundläggande sätt från ett mekaniskt system av hävstänger, eller från gaser som blandas i en behållare. Detta är likväl ett sätt att närma sig verkligheten, som i undervisningen ristas in i många ekonomers analytiska basapparatur. Därifrån tar det sig ut i det offentliga samtalet.
Debatten om problemen med dagens nationalekonomiska dogmer är mer levande i många andra länder än i Sverige. Men Sverige är ett litet land med en ängslig samhällselit. Vänder vindarna kan det förvisso gå fort. Men så länge de dominerande nationalekonomiska narrativen är så tjänliga för dagens mest besuttna, lär det finnas ett inre motstånd.
Under tiden kan man begrunda ett annat citat av Joan Robinson, från 1978:
“Syftet med att studera nationalekonomi är att inte att tillägna sig en uppsättning färdiga svar på ekonomiska frågor, men att lära sig undvika att bedras av ekonomer.”
Ali Esbati är tidigare riksdagsledamot och ekonomisk-politisk talesperson för Vänsterpartiet. Han är utbildad ekonom vid Handelshögskolan.
Läs också: Ali Esbati ny krönikör: “Fokus blir ekonomiska politikens märkligheter”
Ali Esbati: Ekonomernas dogmer utgör ett samhällsproblem
14
3
10.01.2024
En huvudfunktion hos den “ortodoxa, traditionella nationalekonomin” har varit att “förklara för den privilegierade klassen att dess position är moraliskt riktig och nödvändig för samhällets välmåga”. Citatet är från den storartade brittiska ekonomen Joan Robinson (1903–1983). Hon skrev så redan 1937. Jag läser citatet i ett nyligt inlägg av ekonomiprofessorerna Louis-Philippe Rochon och Sergio Rossi, där de ställer frågan: “Borde vi verkligen lära ut neoklassisk nationalekonomi till studenter?”
Rochon och Rossi tar spjärn i konstaterandet att de idag helt dominerande akademiska ekonomiska teorierna, inte bara haft grundligt och återkommande fel om hur den verkliga ekonomin fungerar. Det har också blivit usla resultat när policybeslut baseras på dem.
Det mest aktuella fallet handlar om tilltron till att (“självständiga”) centralbanker ska bekämpa inflationen genom kraftiga räntehöjningar, medan finanspolitiken ska hållas “stram”. Tittar man på den verkliga inflationen, kan man se att den tog fart med konkreta utbudsstörningar. Sedan har aktörer med stark marknadsmakt kunnat tjäna gott på prisökningar.
Det är en huvudförklaring till den inflation vi sett. Men fakta trumfas av det starka, närmast religiösa idén om att räntehöjningar är den mest marknadskompatibla och därmed per definition bästa........
© Affärsvärlden
visit website
login
who are we?
contact us
qosheapp
Toi Staff
Mohamad Elmasry
Gideon Levy
Maoz Inon
Belen Fernandez
Brahma Chellaney
Tarik Cyril Amar
Petra Lesjak Tušek
Rachel Marsden
Dr Ramzy Baroud
