Axel Oxenstierna lär en gång ha sagt: ”Vet du icke, min son, med hur litet förstånd världen styrs?”. Det var en tid där stora delar av det tyskromerska riket låg i ruiner efter det trettioåriga kriget. Men visst känner man igen sig, år 2026? Fast med en skillnad. Om den gamle rikskanslern beklagade bristen på förstånd verkar vår tid snarare misstro det som sådant. Något som bland annat syns i en av sommarens debatter, närmare bestämt den om myndighetsväsendets framtid.

Regeringsformens tolfte kapitel, andra paragrafen, slår fast att ingen politiker ”får bestämma hur en förvaltningsmyndighet ska besluta i ett särskilt fall som rör myndighetsutövning mot en enskild eller mot en kommun eller som rör tillämpning av lag”. Ett långtgående förbud som bygger på rättsprincipen om opartiskhet och saklighet i första kapitlet: att statstjänstemän ”ska i sin verksamhet […] iaktta saklighet och opartiskhet” när de utför sina uppgifter.

Ett vackert ideal, men svårt i praktiken. Dessutom pekar replikskiftet mellan Klas A. M. Eriksson och Johan Ingerö Alias på denna ledarsida på ett skifte, en ny syn på förnuft och förstånd som sådant. För att rekapitulera: Kristdemokraterna vill reformera systemet med oberoende myndigheter. Eriksson försvarade systemet genom att lyfta fram att korta mandatperioder gör politiken nyckfull. Kortsiktig. Expertis behövs som motvikt. Statstjänstemän blir ballasten i statsskeppet, som hindrar det från att kantra över. Johan Ingerö betonade att politik, med rätta, ska bygga på värderingar och känslor.

De talar alltså förbi varandra. Men båda utgår från en liknande idé om förnuftet. Som Eriksson skriver: ”Såväl förnuft som........

© Göteborgs-Posten