Jag bestämmer mig i ett svagt ögonblick för att vara med på bostadsrättsföreningens loppis. Någonstans vet jag att det är en dålig idé. Folk tar sig numera inte särskilt långt för att kanske hitta något intressant och vi bor lite i en avkrok. Förr vallfärdade man till perifera platser för att fynda prydnadsföremål från femtiotalet i form av nakna, svarta kvinnor (omedveten om att dessa trettio år senare skulle kunna ifrågasättas), nu kan man ha ”bevakning” på dem och det piper till i mobilen när nån vill sälja en sån. Folk budar neurotiskt på lustiga lampor som de inte visste att de behövde, går upp mitt i natten och kollar andras bud och köper second hand-kläder till överpris av influencers som rensat garderoben på sponsrade plagg med fel snitt. Folk överlämnar kavajer eller påslakan i olika gathörn och föräldrar får adresser av sina barn dit de ska bege sig med en påse för att göra en väskaffär. De ringer på en okänd persons dörr och det öppnar en okänd förälder. Det görs ett hastigt utbyte och senare samma kväll kan den okända föräldern ringa och påpeka att väskan inte såg ut som på bilden och att hens barn är förtvivlat. Detta hände min vän. Hans dotter började storgråta,........

© Göteborgs-Posten