Det var både kul och upplysande att läsa Odin Romanus inlägg i teaterdebatten (DN 10/5). Han har verkligen en poäng: den aristoteliska verktygslådan är häpnadsväckande potent, så till den grad att den rätt använd kan fånga publiken i en stimmig bar. Dessutom lanserar han det användbara begreppet ”påfundsteater”.

Jag har själv inte hållit på med påfundsteater på länge, och exakt vilka grepp som skall betecknas ”påfund” verkar vara en smaksak, men missförstå mig rätt: när påfundsteatern träffar hjärtat fullkomligt älskar jag även den. Det har jag gjort sedan millennieskiftet.

För oss som var unga då var det en enorm befrielse att sluta tänka på teater som ”berättande”, och i stället se det som ”saker som händer i ett rum” eller ”ett rum av möjligheter” eller ”levande konceptkonst”, eller vad fan som helt utom just berättelser, och publiken kände ofta likadant.

Självklart var det roligare med nån som kissar i en tårta, än att för tionde gången se en ung man fundera över självmord på klanderfri blankvers.

Man blev rädd och kär och kåt och arg av att sitta i publiken, vilket jag tyckte var befriande efter att ha ägnat mina tonår åt att i bästa fall bli ”imponerad”

Man blev rädd och kär och kåt och arg........

© Göteborgs-Posten