Det har nu snart gått en vecka sedan branden på Oceana. Reaktionerna har varit många och känslomässiga.

Det är helt naturligt, givet eldsvådans omfattning. Först och främst: en person har hittats död i ruinerna. Byggledaren Patrik Gillholm gick till jobbet, som vilken dag som helst, men kom aldrig tillbaka till sina anhöriga.

I relation till en sådan förlust ter sig de materiella aspekterna, en miljard som går upp i rök, futtiga. Men de finns också där: alla barn och unga som längtat efter öppningen och att få kasta sig utför vattenrutschkanorna. Ett nytt inslag i den i övrigt uppgrävda stadsbilden. De uteblivna intäkterna som nu riskerar att drabba näringslivet även utanför Lisebergsområdet – hotellen, restaurangerna, butikerna.

Branden på Oceana rymmer naturligtvis fler perspektiv än så. Det finns framför allt ett som, åtminstone jag, inte kunnat sluta tänka på och som jag misstänker har bidragit till att den drabbat på ett såpass känslomässigt plan. En faktor som den även har gemensamt med sommarens tragedi på Gröna Lund.

Den handlar om känslan av trygghet.

Under veckan har jag sett flera ställa frågan både på sociala medier, i kommentarsfält och i min egen........

© Göteborgs-Posten