Genom spårvagnens fönster ser jag körsbärsträdens ljusrosa blommor, och små brandgula rislampor dinglar stillsamt i trädgrenarna. Solen kastar mjuka, gyllene strålar som dansar över plåttaken.“ Aldrig är stan så vacker” tänker jag, samtidigt som jag och halva spårvagnen försöker gå av.

Betoning på försöker.

För där möts vi av en mur. En mur av kött.

Där har vi dem. De som går på spårvagnen innan folk har gått av.

Ännu en gång har det bildats en konvex klunga av människor utanför dörrarna, som blockerar oss från att kliva av. Horden av människor börjar rinna in i vagnen trots att ingen av oss andra ens hunnit få en tå utanför spårvagnsdörrarna. Det är som en zombiefilm, fast inte lika läskig. Bara bökig. Fasligt bökig.

Och inte sällan handlar det om inbitna göteborgare som åkt spårvagn en miljon gånger och har alla förutsättningar att veta bättre

Och inte sällan handlar det om inbitna göteborgare som åkt spårvagn en miljon gånger och har alla förutsättningar att veta bättre

En äldre man med bred bohuslänska ropar rakt ut:

“Det går fortare om vi får gå av först!”

Det spelar ingen roll hur rätt han har.........

© Göteborgs-Posten