Kärleken övervinner allt – också årstiden. Nu sitter vi till exempel här och tänker på rosor. De sover ju sedan länge i jorden. Och ändå inte. För mitt i vintern kan vi plocka upp stora fång av rosor ur minnet. Men det är en livslång historia.

"Farfar älskar röda rosor!”

Där börjar denna minnestext. Den lilla damen fyrade oväntat av en mening som innehöll sex knivskarpa R. Vissa yttranden följer oss människor genom livet och detta var lika vackert för örat som sådana blommor är för ögat.

Kärleken till just röda rosor uppstod för vår del tidigt. Vi gick ofta till Trädgårdsföreningen på den tiden och hamnade då i ett rosenparadis och så är det Gud ske lov fortfarande. Där fanns och finns stadens mesta och många av dess bästa rosor.

Vid något tillfälle såg vi då ett exemplar vi inte kunde glömma. Färgen var djupröd men i princip obeskrivlig. Det finns 30 000 olika röda nyanser, meddelade en vän som är konstnär. Det förklarar kanske en del av våra svårigheter.

Sedan tillkommer ju att just den där obeskrivliga färgen har blivit en inre historia. Då handlar det inte bara om färgsinne; själ och hjärta, dessa ofta förträngda organ, är också med på ett hörn.

I övermogen ålder har vi återvänt till Trädgårdsföreningen och går nästan dagligen dit. Väl där kan man lugnt konstatera att rosor är en folkrörelse. Jag tillhör de djupt okunniga i ämnet men just i Trädgårdsföreningen ser man kännare som sakkunnigt går i ömsint närkamp med rosenprakten. Men också mycket faktasvaga människor kan ju ha ett starkt förhållande till fagra föremål, ja egentligen till vad som helst.

Det finns 1 200 olika arter i Trädgårdsföreningens Rosarium, meddelar hemsidan. Nästan alla har försetts med uppgifter om ursprung, årtal och sitt (ofta fantasifulla) namn, t ex Independence Day (1919), Fredrika Bremer (2001) och Robin Hood (1927).

”En skiftning i kulören, det gör väl ingenting”, skrev ju Taube. Men just den skiftningen är avgörande för oss, vi spanar alltid efter vår röda favorit. Utan framgång, tyvärr!

Man kan tro att det handlar om en färg som inte längre finns i sinnevärlden, att den där rosen blott och bart är en chimär, en rosenröd synvilla.

Den var ganska stor, bar grova taggar och flera lager kronblad än man kunde överblicka. Mer kan vi nästan inte säga. Dess röda färg är ju oåtkomlig. Fast kronbladen förde också tanken till sammet.

I Strindbergs drama Ett Drömspel vill en fiskare ha en ny sänkhåv. Den ska ha grönt skaft. Men när han sedan får en ny håv blir han besviken. Skaftet är visserligen grönt men det har inte den nyans han drömt om. Precis så är det för oss också. Just den färg vi spanar efter får vi aldrig syn på.

Så går åren men den inre rosen blir kvar i vårt minne, som en sorts drömkonserv. Promenaderna i staden tar oss nu till andra ställen, bland annat till Kronhusparken.

Men väl i den oasen studsar vi en halvmeter! Där står ju vår inre ros i en rabatt! Den själv! Man kan inte omfamna en blomma men det är nästan vad vi gör.

Ett antal sådana drömrosor växer utmed en ökengul fasad. De ser prima ut, nästan övergödda. Och där, i den parken, står alltså stans vackraste röda ros. Vår blick drunknar nästan i dess inre, fagra virvel. Den dag då de återfinns är de fortfarande lite våta efter nattens regn.

Många har ju skrivit om rosor men det enda användbara vi kommer på i den vägen är titeln på Bengt Bratts drama, Min kära är en ros. Ja, vid sidan av Taubes berömda ros men den är ju skär.

I minnet är de inre rosorna inte riktigt så stora. Här spärrar de liksom upp korpgluggarna mer och mer för varje dag som går och blir lite klossiga när de är fullt uppblommade, som läckande ymnighetshorn.

På hemväg går vi förbi den lilla plätt där Per Nyströms trappa når Stora Badhusgatan. Här låg länge den sortens skräp som människan tycks avsöndra så snart hon ser en öppen yta: muggar, tomma förpackningar och vindburna plastpåsar.

Tusentals eländiga platser borde få blomma upp!

Tusentals eländiga platser borde få blomma upp!

Det finns ju tusen sådana hemska ställen i stan, en sorts öppna soptippar. Den här innehåller dessutom två stora rostiga luckor och har väggar av cement.

Men en vacker dag är denna fula yta plötsligt bevuxen med de härligaste blomster! Ett litet mirakel. Det skjuter upp ur marken och kommer sedan i våg på våg.

Först är det vita och lila krokusar. Därpå dyker påskliljor av olika slag upp, små och sedan större och med skilda blomningstider. Därpå fylls ytan av narcisser, vita också de. Slutligen, i den sista vågen, kommer en rad blå bollökar.

Vi har ingen aning om vem som gripit in här, om det är en överhet vars beslut har raderat bort platsens anskrämlighet eller om godhjärtade personer tagit saken i egna, gröna händer.

Alldeles tydligt är dock att det behövs många besjälade insatser av samma slag i stan. Tusentals eländiga platser borde få blomma upp!

Vad gäller blomsterprakten i botten på Per Nyströms trappa har det nästan blivit så att man numera med en viss förväntan tar sig an trappans 128 steg. Där nere väntar ju blommor, inte avfall.

Jaha, sent in i hösten ser vi att den där blomsterprakten dess värre är borta och ersatt av små idegransplantor och tujor. Men vi slipper kanske det eländiga avskrädet i alla fall.

Missa inget från GP Världens gång!

Nu kan du få alla kåserier och skämtteckningar som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Världens Gång. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.

Ämnen i den här artikeln

Senaste nytt - Världens gång

John Brovik: Det blev en båtmässa trots allt (i Taubehuset på Taubedagen)

Kristian Wedel: Det är tur för Ukraina att de slipper de italienska spårvagnarna

Jonas Slättung: På Briljantgatan lärde jag mig att det är de gapigaste killarna som slåss

Kristian Wedel: Varför bytte Poseidon namn?

© Göteborgs-Posten