Ni älskar varselvästmannen – dagens arbetare ser annorlunda ut
När opinionsbildare ska gestalta arbetaren griper de reflexmässigt efter 1970-talets rekvisita. Fram träder en schablon: den vita heterosexuella mannen i varselväst, från avfolkad bruksort, märkt av decennier i industrin. En figur som rasar över bensinpriser och identitetspolitik; sjukskriven eller utförsäkrad, inte sällan präglad av missbruk.
Det är en tacksam karikatyr, en projektionsyta genom vilken medelklassen får definiera sig. Kanske påminner han om en far eller morbror; att porträttera honom har blivit en genväg till kulturellt kapital. Han är inkarnationen av den manlighet Susan Faludi skildrar i boken ”Ställd” (2000), lovad en central plats i samhället, men sviken i takt med att industrijobben försvann. Varselvästmannen har blivit symbolen för sorgen över ett förlorat, homogent folkhem.
Samtidens utsatta arbetare bär andra ansikten.
Statistiken är tydlig: 53 procent av landets vårdbiträden och 37 procent av undersköterskorna är födda utanför Sverige. Lägg därtill den andra generationen, de som är födda här och behärskar språket, men sorteras in i samma otrygghet som föräldrarna. De är överrepresenterade i statistiken över tidsbegränsade anställningar och gig-jobb.
Dessa människor osynliggörs systematiskt på samma kultursidor som fetischerar det historiska motståndet.
Här finns undersköterskan som jagar timmar mellan tre olika vårdbolag. Cykelbudet som i ösregn inväntar plinget från appen där effektiviteten mäts i sekunder. Den polska städaren som inte vågar sjukanmäla sig. Dessa bär upp vår välfärd; den grupp som LO redan 2003 benämnde ”den nya underklassen”. Dessa människor osynliggörs systematiskt på samma kultursidor som fetischerar det historiska........





















Toi Staff
Sabine Sterk
Gideon Levy
Penny S. Tee
Waka Ikeda
Mark Travers Ph.d
John Nosta
Daniel Orenstein
Grant Arthur Gochin