Precis när det började gå så bra för mig är det över. Hur kan livet vara så orättvist? Varje gång jag ska betala i min mataffär återstår endast minnet av den tillfredsställelse jag alldeles nyss kände. Jag minns hur jag med självklara steg passerade den vid självkassorna vaktande 22-åringen och placerade min varukorg på rätt plats. Aldrig att jag gjorde det ödesdigra misstaget att ställa den på packytan. Det var sådant som hände i början, innan jag lagt ihop två och två. Då när jag gnällde om att man skulle behöva göra allt själv. Då när jag suckade och paniksvettades och desperat ropade på 22-åringen för att det ”låst” sig. Hen kom skyndande med sin nyckel eller kanske en kod och gjorde något mirakulöst så att maskinen nollställdes, men inte var jag glad då heller. Onödig tid hade spillts. Ingenting var som förr. Allt ska det sparas in på.

Sedan ändrades allt. Jag minns alla mina blipp och hur de spred sig som smärtstillande i kroppen på mig. Varje scannad vara kändes som en bekräftelse på hur funktionsduglig jag trots allt är. Jag........

© Göteborgs-Posten