En tjej sitter med ansiktet i händerna och fulgråter så att sängen hon ligger i skakar. Det är en dag sedan hon och hennes kille gjorde slut och ingenting annat verkar uppta hennes tankeverksamhet. Inlägget avslutas med att hon sitter lutad mot en vägg och torkar tårarna under hashtaggen #lasttimetogetherday, alltihop till tonerna av låten "Get you the moon” av Kina feat. Snow (som en depression i ljudformat).

Människor som filmar sig själva när de gråter över ett uppbrott har blivit ett så vanligt inslag på sociala medier att många knappt ens reagerar på dem längre. Men människor som ironiskt filmar sig själva medan de låtsas gråta, och låter bli att klippa bort sekunderna där de sätter på och stänger av kameran, väcker en helt annan typ av känslor.

Vad dessa kreatörer gör, de som behåller färdsträckan mellan kamerans på-knapp och hörnet där de har bestämt att gråtandet ska äga rum, är att dra ned byxorna på kreatörerna de imiterar. Genom att blottlägga gränsen mellan det Erving Goffman benämnde som scenen och backstage, får vi en påminnelse om att gråtakten de facto är planerad, redigerad och potentiellt regisserad. Med andra ord: fejk.

Vår tid är besatt av autenticitet, konstaterar Saga Cavallin i sin ambitiösa essä “Utge sig: om........

© Göteborgs-Posten