Jens Liljestrand har klippt av sig sin man-bun. Det skriver han i en 5581 tecken lång essä på Expressens kultursida som, utöver en bisats om Knausgårds kalufs, handlar väldigt lite om just kultur.

Samma brist på kulturförankring går att rikta mot en rad andra skribenter. Eller rättare sagt: mot deras redaktörer, som ju är de som låtit publicera texterna. I somras skrev Myrna Lorentzon en essä på Aftonbladets kultursida som, förutom några rader om filosofen Emmanuel Levinas, handlade helt om hennes nyligen avslutade kärleksrelation. Björn Werners text i SvD om hur kulturkvinnor börjat dejta yngre män var visserligen bättre på att strössla med statistik och referenser, men behållningen bestod tveklöst i skvallret om Caroline Ringskog Ferrada-Nolis nya kille. När Christian Daun genomgick en skilsmässa skrev han (utöver en självbiografisk roman som skildrar uppbrottet) inte en, inte två, utan tre essäer om det på SvD:s kultursida.

Vad har texterna gemensamt? Jo: de är uppenbart skrivna för någon annan än Den vanliga läsaren.

Skildringar av livsöden har redan en given plats, och det är i litteraturen. När tidningar publicerar........

© Göteborgs-Posten