Men visst hör ironi hemma i poesin! Tanken slår mig när jag följer den unga poesidebatt som förts i veckan. Dante Löfmarck (GP 4/3), Elis Monteverde Burrau (5/3) och Ali Alonzo (SvD 6/3) verkar överens om en sak: att ironi är ett invektiv och inget som förknippas med god litteratur.

Jag vill hävda att det är precis tvärtom. Det finns ingen bra, modern poesi utan ironi.

Ett exempel för att göra resonemanget mer konkret: T. S. Eliots dikt ”J. Alfred Prufrocks kärlekssång” (1915) handlar trots sin titel inte om passion utan om tvekan: ”Skulle jag alltså, efter kakor, glass och thé, / ha styrka nog att tvinga ögonblicket ske?” Kärlekens höga ideal verkar löjliga mitt i vardagens trevliga realism.

Varje anspråk måste punkteras med en trivialitet, även om det Prufrock gör anspråk på bara är livsleda: ”Ty jag har känt dem alla, redan, känt dem alla, / känt alla kvällar, morgnar — aftnar med, / jag har mätt ut mitt liv med kaffesked”. När Prufrock ser sitt huvud bäras in på ett fat är det........

© Göteborgs-Posten