I mitten av Andrzej Tichýs nya roman ”Händelseboken” finner jag en perfekt beskrivning av det samtida Sverige. Någon konstaterar att det kapitalistiska systemet inte har gett oss en trickle down-ekonomi utan ett trickle up-elände. De engelska termerna syftar på en magisk, nyliberal idé: om de rikaste får det bättre, så kommer det i förlängningen att gynna de fattigaste. Välståndet ska sippra nedåt. I verkligheten börjar misären breda ut sig och drabba fler.

”Händelseboken” är Tichýs nionde bok, där två är skrivna tillsammans med Pär Thörn och Aleksander Motturi. Tematiken är bekant från de tidigare romanerna och novellerna: underklassen, självmordet, konsten, Malmö och det hierarkiskt ordnade samhället. Tichý skriver om människor få vill se eller veta av, ofta med ursprung utanför Sverige. Som vanligt gör han det på ett sätt som pekar ut den större ordningen snarare än det enskilda, olyckliga ödet.

Över nästan sjuhundra sidor möter läsaren brottstycken av historier återberättade i tredje person, som korta repliker eller i längre monologer. Ett avsnitt lyder: ”Mars månad, en stökig grå lägenhet och teven är påslagen, sprider färgerna. Ingenting händer. Vad är detta för slags liv?” Någon talar, det framgår inte vem och det kunde förstås vara nästan vem som helst.

Det är som att lusten ensam har fått tjäna som ordnande princip

På nätet läser jag mig till att en........

© Göteborgs-Posten