I Victoria Benedictssons novell ”Ur mörkret” berättar en kvinna om sitt begränsade liv. Hon har uppfostrats av sin ensamstående far till att leva som pojke, eftersom han egentligen önskade sig en son. Flickan ger sig ut på ridturer och bryter arm med stalldrängen. Tills det en dag står klart för henne att hon är en liten kvinna.

Att så är fallet förstår hon genom en blick av förakt från fadern. Det är ett förakt som hon strax kommer att överta. Hon börjar rikta det mot andra kvinnor och mot sig själv. Kvinnan är en mindre vetande, inte av biologiska skäl, utan genom den plats hon tilldelas i samhället: ”Allting är skam hos en kvinna, ty hon är ingenting för sig, hon är bara del av sitt kön.”

Novellen publicerades postumt 1888, samma år som Benedictsson begick självmord. I sin dagbok ”Stora boken” skriver hon om längtan efter att få dela en intellektuell gemenskap med en man, en längtan som ekar i “Ur mörkret”. Där formuleras den kärnfullt som en önskan om att få vara vän och inte alltid tvingas vara att väninna, att få delta........

© Göteborgs-Posten