Avståndet mellan Ola Billgrens (1940–2001) tidiga, realistiska målningar och hans sena, röda monokromer kan verka oöverstigligt stort. I den nyutkomna, trehundra sidor långa essän ”Livslång rörelse” lyckas Douglas Feuk övertygande binda dem samman.

Billgren och Feuk var vänner från 60-talet och framåt. Då bodde båda i Lund och tog del av studentlivet där. Senare kom de att skicka brev till varandra mellan Stockholm och Malmö. Flera av dem, där Billgren kommenterar det egna arbetet, är citerade i boken.

Feuk är noga med att inte låta anslaget bli privat. Ändå är det tydligt att vänskapen ger en särskild känslighet till texten. Där andra kritiker har sett en ironisk distans, finner Feuk en samtidig önskan om avstånd och intimitet. I ett brev bekänner Billgren att han trots svårigheter hemma målar utan problem. Feuk ser det som ett uttryck för sublimering.

Jag tror att det är grunden för alla verkliga konstnärskap. Boken följer Billgrens bana kronologiskt och är rikt illustrerad med bilder. Från uppväxten i........

© Göteborgs-Posten