I sin förra roman ”Intill vanvett, intill döden” lät Kirsten Thorup en ung, dansk änka semestra i München hösten 1942. Maken var frivillig i Luftwaffe. Boken följer Harriet under fyra månader då hon är inhyst i ett officershem, en patriciervilla där den morfinberoende danskan Gudrun bor med sitt tjänstefolk.

De senare har kidnappats från Ukraina, lever under slavliknande förhållanden och kallas alla för Ludmila. I München finns dessutom över 400 arbetsläger. Harriet börjar vackla i sin tro på Das Reich. Just detta vacklande gör ”Intill vanvett, intill döden” intressant. Romanen berättas i presens och jagform, en enda lång medvetandeström, utan kapitel och med ett fåtal styckeindelningar.

Harriets tankar upptas av mängder av trivialiteter, som förnöjda iakttagelser om det egna utseendet. När hon tänker på politiken och världskriget uppfattar hon sig som neutral och balanserad, en människa som ser nyanser och förstår att det finns dåliga personer på båda sidor. Hon tar varken ställning för eller emot Nazityskland.

Kirsten Thorup som själv är född 1942 lyckas med bedriften att skriva inifrån den tidens språk. Harriets åsikter och idéer framstår i hög grad som ett resultat av den rådande diskursen. Det ariska idealet kommer hon till exempel först i kontakt med via sitt intresse för gymnastik. ”Intill vanvett, intill döden” visar övertygande att det inte finns någon neutral position, att det går att placera sig i mitten politiskt och ändå vara extrem.

Här betraktar vi Harriet på håll och berättandet präglas av en behärskad........

© Göteborgs-Posten