Glad nationaldag, kära läsare.

Nationaldagen år 2004 firade jag i Harlem, New York. Jag hade något ärende på 125:e gatan. Först regnade det och när regnet upphörde ångade vätan från brownstonehusen och elvaåriga pojkar kom ut ur portuppgångarna och spelade stickball på trottoaren.

Jag minns att jag gick på Broadway och att det ångade. Men jag minns inte om jag gick på Broadway och tänkte mer på Sverige till följd av att det var svensk nationaldag.

Antagligen gjorde jag det. Jag tänkte överhuvudtaget mer på Sverige i New York än i Sverige. Det var förbryllande. I Sverige tänkte jag sällan på Sverige.

Men aldrig har jag tänkt mer på Sverige än när jag 2004 bodde i New York. Efter ett par månader orkade jag inte se fler rykande brunnslock och röda vattenposter och mexikaner som sålde vattenmeloner ur lådor på trottoaren.

Jag saknade Sverige. Jag saknade blåsten och de vresiga gula stubbåkrarna och tystnaden på Stadsbiblioteket och granskogen.

Denna längtan efter Sverige var väl egentligen en längtan efter Europa. Sverige blott råkade vara hjärtpunkten. Jag gick till näringsställen på Broadway och beställde kalla drycker med europeiska etiketter. Det fanns franskt mineralvatten som hade en gravyr med........

© Göteborgs-Posten