Sedan början av sommaren ligger samtliga säsonger av världens bästa polisserie uppe på SVT Play. Jag syftar naturligtvis på ”Line of duty” – brittiske tv-mästaren Jed Mercurios serie om korrumperade snutar och snutarna som utreder dem.

Det låter kanske inte så sexigt i en tid där de streamade polisserierna sköljer oss över som en biblisk syndaflod.

Men ”Line of duty” är något helt annat. Jag kan med relativt stor säkerhet säga att min näst senaste bok aldrig hade kommit till utan den. Då avrundade jag varje arbetsdag med ett nytt avsnitt – hade jag inte haft det vete gudarna om jag orkat hålla ut.

Och när jag väl varvat serien en första gång, men fortfarande hade alldeles för mycket bokarbete kvar, började jag om – i ren fascination över själva intrigbygget. Sedan dess har ”Line of duty”, med sina så minutiöst utplacerade vändpunkter att franskklassicisterna vänder sig i sina mausoleer, varit en av de serier jag oftast återkommer till. Inte minst för att studera berättarteknik.

Och det är just därför korruptionen är så malign.

Och det är just därför korruptionen är så malign.

På ytan är serien inte särskilt märkvärdig. Den handlar om antikorruptionsenheten AC12, vid polisen i en ej namngiven brittisk storstad. Enheten leds av kommissarie Ted Hastings (Adrian Dunbar) och hans två utredare Steve Arnott (Martin Compston) och Kate Fleming (Vicky McClure) som med tilltagande frenesi nystar i en ohelig allians mellan organiserad brottslighet och ett gäng försvurna inom poliskåren.

Varje ny säsong utgörs av en ny utredning av en enskild polis som misstänks........

© Göteborgs-Posten