Den anrika, ja enligt vissa ikoniska musikscenen Pustervik i Göteborg hotas av nedläggning. Ekonomin går helt enkelt inte ihop. Det har väckt debatt i GP.

Bebyggelseantikvarien Anna Reuter Metelius menar att platser som Pustervik bidrar till att göra Göteborg till en levande stad, att de är en del av stadens sociala och kulturella infrastruktur. Mötesplatser som skapar tillhörighet och identitet. Värdet är så att säga större än marknadsvärdet (GP 26/3).

Patrik Södersten påpekar i en insändare att arrangörer som Pustervik hamnar mellan stolarna i kulturpolitiken. Kommunen ger bidrag till vad man betraktar som ”riktig kultur” men ser all kommersiellt driven verksamhet som ren nöjesindustri även när verksamheten som i fallet Pustervik har ett kulturellt värde.

Det är lätt att hålla med bägge. Men det är lättare sagt än gjort att hitta politiskt hållbara lösningar. Offentliga stöd måste utgå från principer. De kan inte bygga på uppmärksamhet i medierna.

Kommunen är enligt lag förbjuden att gynna enskilda näringsidkare. Det finns goda skäl för en sådan regel. Inte minst för att motverka slöseri, ojust konkurrens och korruption.

Anledningen till att det offentliga främst stödjer sådan kultur som inte alls klarar sig själv är alltså inte bara att den annars inte skulle existera, utan att det också är lagtekniskt krångligt att stödja kommersiell verksamhet. Även offentligt stöd till verksamhet som inte tar ut vinst kan vara problematisk om den konkurrerar ut andra aktörer och på så sätt minskar mångfalden. Huvudmålet måste trots allt vara att en så stor del av kulturlivet som möjligt klarar att stå på egna ben och ha en betalande publik. Det ger i längden ett mer vitalt kulturliv. De offentliga stöden är dessutom begränsade. Ger man pengar till någon blir någon annan utan.

Nu har ägarna till Pustervik ombildat verksamheten till ett aktiebolag med särskild vinstbegränsning, vilket möjligen skulle kunna möjliggöra någon form av kommunalt stöd. Pustervik har redan fått pengar från Statens kulturråd. Myndighetens uppdrag är att främja ”ökad tillgång till ett varierat utbud med hög kvalitet i hela landet” och de kan även stödja kommersiell verksamhet på vissa villkor.

Musikbranschen har vissa strukturella problem som gör att det kan vara svårt att få verksamheten att gå runt trots höga biljettpriser. Förändrande sociala mönster gör att publiken kan skifta över tid. Större livespelningar drar stora mängder besökare medan smalare musikscener får kämpa med högre lokalhyror och konkurrens från andra, i många fall, mer lönsamma etablissemang

Just lokalkostnaderna är ett av de största problemen för centralt belägen kulturverksamhet. Pustervik har en anrik historia där det genom decennierna bedrivits olika former av kulturverksamhet, film, teater och konserter. Men när staden växer stiger också lokalhyrorna i centrum. Enligt uppgifter i GP uppgår hyran till en tiondel av omsättningen, vilket kanske inte är en avgörande faktor i just det här fallet. Men hyreskostnaderna runt Järntorget lär stiga i takt med att de nya stadsdelarna blir klara längs älven.

Hade ett kommunalt bolag ägt huset, så som är fallet med exempelvis Musikens hus i Majorna, hade man i teorin kunnat erbjuda subventionerad hyra. Men man bör ha klart för sig att det i princip inte är någon skillnad jämfört med att erbjuda riktade bidrag. Förbudet mot att gynna enskild näringsverksamhet gäller även i det fallet.

Kulturbidrag tenderar också att konservera vissa mönster, smaker och beteenden. Teatern och operan var exempelvis en gång i tiden levande konstformer som drog en stor och bred publik. Idag skulle de knappt överleva, åtminstone inte i samma utsträckning, utan omfattande offentligt stöd. Det kan vara motiverat med sådana stöd av kulturarvsskäl eller för att kulturen har ett egenvärde. Frågan är bara var man ska dra gränsen. Det finns en uppenbar risk att varje generation vill bevara de kulturupplevelser i bred bemärkelse som de växt upp med och att en sådan politik står i vägen för en naturlig utveckling. Medelåldern hos besökare på vissa musikscener tenderar att vara högre i dag än under början av 00-talet. Men unga talanger söker sig sällan till det som var inne igår.

Stödåtgärder behöver inte per definition vara fel, men det är väldigt lätt att se bidrag som en universallösning på alla problem – en inställning som inte är hållbar i längden. Att underlätta på andra sätt för dem som vill bedriva verksamhet i Göteborg är minst lika viktigt.

Göteborg har ett relativt stort antal konsertarrangörer som drivs mer eller mindre kommersiellt. Staden har också ett rikt krog- och restaurangutbud som i en del fall fungerar som offentliga mötesplatser. Någon företagarvänlig kommun är det emellertid inte. Tillstånds- och inspektionsprocesser är så krångliga att en del småföretagare tvingas anlita konsulter när de ska ha kontakt med kommunens tjänstemän. Till det kommer att man aktivt gjort det svårare att besöka centrala Göteborg med bil från kranskommunerna och så förstås att man grävt upp halva staden. En sådan politik går även ut över kulturlivet i dess olika former.

Den ekonomiska tillväxten målas ofta ut som ett hot mot kulturlivet i form av ökande kostnader. Men faktum är att ekonomisk tillväxt alltid varit en förutsättning för ett rikt och framför allt fritt kulturliv. När människor har råd att lägga pengar på kultur och det är enkelt att bedriva verksamhet kommer det även att ge resultat. Hur kulturen ska ta sig uttryck är det trots allt publiken som avgör i slutänden.

Ämnen i den här artikeln

Senaste nytt - Ledare

Naomi Abramowicz: Problematisera inte ungas brist på klimatoro

Adam Cwejman: Miljöhänsyn hotar svenskt oberoende

Håkan Boström: Det behövs fakta om var journalister står politiskt

Håkan Boström: Centern blir nästa krisparti

© Göteborgs-Posten