När jag fyllde år häromdagen fick jag en muminkopp av min son. Jag blev mycket glad. Och mer än lite rörd. Inte bara för att min son gav mig en present. Utan för vad den sa om livet. Om framtiden.

Om ni inte är bekanta med muminmuggarna, fungerar de så här. Tillverkaren gör en rad muggar och koppar, där muminvärldens alla figurer förekommer på färgglad bakgrund. Eftersom alla de olika figurerna har sina bestämda egenskaper och associationer, blir gåvan av en kopp ett sätt att säga något. Något om hur du ser mottagaren, hur du sammanfattar dess personlighet.

Och det var det som gjorde mig så rörd. För min son valde att ge mig Bisamråttan. Märk väl. Bisamråttan. Misantropen som på ett magsurt sätt ligger i hängmattan och läser om undergången. Dysterkvisten som väntar på döden, den lite uppblåsta samhällskritikern som inte ser långt bortom sina egna morrhår. Den bisamråttan.

Blir man verkligen glad, om ens son bland alla ljusrosa koppar med rosenbuskar och vippande svansar, alla gula koppar, alla möjliga babyblå sommarhimmelstoner........

© Göteborgs-Posten