Min dotter har efter flera år på ridskola börjat på något som kallas för en ponnyklubb. När hon tidigare, på klassiskt sätt, kom till ridlektioner och klappade lite på en häst, borstade lite om hon hade lust, red en sväng och sedan gav den godis är hon nu på plats i stallet cirka åtta timmar i veckan. För innan hon är i närheten av att sitta upp i sadeln ska hon mocka, fylla höpåsar, tvätta vattenspannar, hämta i leriga hagar, kratsa leriga hovar och så vidare i det system som kallas ”stalltjänst”.

Stalltjänst bygger på att ryttarna inte bara ska uppleva charmen med hästlivet, utan även dess verkligheter. Och dessa verkligheter är skottkärror med dynga, det är vassa halmbalar, det är tungt och svettigt och ibland regnar det mer, ibland mindre, men sällan inte alls. Ett ganska tungt arbetspass för en tolvåring kan man tycka. Men som hon njuter, av den ganska specifika tillfredsställelsen som kommer av att ansvara, inte bara åka med.

Skrivandet ska bli, lovar framtidsoptimisterna, motsvarigheten till en stund........

© Göteborgs-Posten