Det var en kall natt utanför förlossningsavdelningens fönster.

Jag var på Kvinnokliniken i Malmö, för att som läkarstudent skugga barnmorskor och vara med på förlossningar. Där kunde man få lärdomar som inte stod att finna i våra kursböcker, sades det.

Natten präglades av upprymd väntan och senare lågintensiv oro, när barnmorskan berättade att värkarna tätnat tillräckligt. Så vi skyndade in på rummet där den födande vred sig.

Jag lärde mig snart att deras tårlösa skrik var ett gott tecken, de ljusblå och isterfläckiga barnklumparna insmorda i blod. Det innebar att huden snart skulle skifta till rosarött. De tysta barnen fick i stället svett att rinna och puls att öka, små allt blåare ansikten fick barnmorskor att ropa ut illavarslande riskpoäng. Snart hördes snabba fotsteg, dörrar öppnades och jag minns den ensamma moderns kvardröjande blick mot den nu stängda dörren. Begreppet kompetent, denna yttersta komplimang vårdarbetare emellan, tänkte jag om barnmorskan jag gick bredvid.

Men sen fanns det ju andra.

“Om natten hör jag våra barn vakna upp och gråta. Jag har sett dem födas i blod, tvättas och läggas på rena lakan. Världen växer in i dem”, skrev Gunnar Harding en gång i tiden.

Sjukhusvärlden är den första som växer in i barnen.

När jag läste Segen Meles text i Aftonbladet påmindes jag om det. Hon beskriver sina erfarenheter av att inte bli tagen på allvar i förlossningsrummet.

När människan inte ses som av kött och blod är det lättare att trampa på henne

Inför den planerade praktiknatten hade jag från vissa kursare hört om stämningen på avdelningen. Att de verkade stressade.

Att de sa märkliga saker till varann.

När vi sedan gick ut ur rummet sa barnmorskan till undersköterskan ”vad det luktade illa där inne”, varpå jag svarade att det nog var systern som hade varit ute och rökt.

Barnmorskan svarade då att ”det var något annat, det luktade underklass” och undersköterskan fyllde i om att ”det säkert var arabisk mat, det........

© Göteborgs-Posten