Det börjar bli någon sorts tradition i svensk press att tävla om vem som kan låta mest oroad över antisemitismen i vårt land. Det har blivit som en genre i sig. Ett viktigt delmoment i denna genre är: Hur många tecken kan skrivas om antisemitismen i Sverige utan att nämna vad problemet huvudsakligen beror på?

I det senaste bidraget skriver Expressens Viktor Malm om att "högern och vänstern båda har problem, men de ser ut på olika sätt." Visst har de problem, men är det, handen på hjärtat, kärnan i den vardagsantisemitism som otaliga studier, både från Sverige och andra europeiska länder, vittnar om?

DN:s Björn Wiman skriver om hur trist det vore om Sveriges nu 250-åriga judiska historia avslutades. "Vad vore Sverige utan judar?" undrar han och ägnar sin tid åt att skriva om den göteborgske estradören och fotografen Aron Jonas. Men förutom att koppla antisemitismen i Sverige till konflikter i Mellanöstern, får läsaren ingen större klarhet – hur kommer det sig att antisemitismen ökat så mycket de senaste decennierna? Det lär man sig inte av Wiman. Men vi vet åtminstone att han tycker att det vore synd om judarna lämnade landet.

Förra året, vid ungefär samma tid, kom en liknande samling texter i samma genre. Expressens Jens Liljestrand ansåg att antisemitismen borde "skrämma oss alla" och att han kände skam över att leva i ett land som i åratal har upprepat frasen "Det var så här det började på 30-talet", men som inte förstår att, tja, "det var så här det började." Inte heller Liljestrand hjälpte läsaren att förstå vad den ökande antisemitismen beror på. Men att Liljestrand var engagerad i frågan gick inte att ta miste på.

Det finns fler exempel, men det tjänar inget till att upprepa dem. De är alla ordrika men........

© Göteborgs-Posten