Det enda jag kan tänka på när jag sätter mig ner för att skriva ett kåseri är min redaktörs vägledande ord när det kommer till att kategorisera genren: ”med gott berättarhumör”. Redan där skulle jag kunnat dra öronen åt mig. Jag är sällan på gott humör och är inte känd för att berätta muntert, dessutom har jag svårt att göra mig till. Det sägs att mitt ansikte med exakthet speglar mina känslor, vilket ibland går ut över mina medmänniskor. Är det för sent att bli en lättsammare person, tänker jag en dag när jag våndas som mest över mitt nya uppdrag. Kanske borde jag ta tillfället i akt och försöka se på världen på ett nytt sätt.

De har en kaxigare blick, mer spänst i stegen, en framåtanda som gränsar till övermod.

Så när det i början av veckan kliver ut en Kanadagås framför cykeln på väg till jobbet kväver jag impulsen att köra på honom. Innan jag blev kåsör hatade jag Kanadagäss. Jag hoppades innerligt att de skulle ha dött Kanadagåsdöden under vintern. Detta hände inte. I stora gäng samlas de just nu längs strandkanten nära där jag bor, med ingen annan synbar ambition i livet än att bajsa. En dag tycker jag mig märka att gässen har........

© Göteborgs-Posten