Vad drev USA att attackera Iran? Finns det en på förhand utformad strategi? Sist och slutligen, the end game. Hur ska kriget sluta och vilket Iran vill man lämna efter sig?

Sådana frågor bör besvaras innan den första bomben faller, vanligen genom analyser av det politiska läget; motståndarens vapenstyrka och moral; möjliga allianser i regionen. När USA anfaller ett land i världens krutdurk väcks givetvis ytterligare två frågor: hur reagerar Ryssland och Kina?

Som säkerhetspolitisk amatör gissar jag att Ryssland klagar och fördömer medan Kina vänder sitt Sauron-öga mot Taiwan. USA:s agerande i Venezuela och Iran legitimerar inte en kinesisk invasion av Taiwan, men västs moraliska övertag har försvagats.

Verkliga experter står dock inför en situation där deras samlade kunskap tycks värdelös. Känslan är att den som vill spå orsaker och följder snarare behöver ta sig in i Trumps huvud än följa konventionella spår.

Jag har en aning om vad som verkligen driver honom

Jag har en aning om vad som verkligen driver honom

Så vilken var Trumps magkänsla förra veckan? Vilken är den idag? I morgon? Kan vi påverka världspolitiken genom att varje dag smula ner 10 mg Stesolid i hans milkshake?

Förmodligen, men jag har en aning om vad som verkligen driver honom: hans legacy – eftermälet, historiens domstol.

En del presidenter har mer än gått till historien. De är ständigt aktuella monument. De finns på t-shirts.

Först George Washington, som befriade kolonierna från Englands förtryck, en sällsynt ledare med unionens bästa för ögonen. Thomas Jefferson utvidgade USA genom att 1803 köpa en stor landmassa av Frankrike: The Louisiana Purchase.

Abraham Lincoln enade unionen efter inbördeskriget. Franklin D. Roosevelt var instrumentell för nazi-Tysklands nederlag. Medborgarrättslagarna på 1960-talet drevs igenom av Lyndon B Johnson.

Ronald Reagan tvingade utan att avfyra några vapen Sovjetunionen och dess lydstater att lämna ifrån sig makten. Slutligen, givetvis, Barack Obama, USA:s första svarta president.

Alla ingår i landets Pantheon och där vill Trump placera sig. Så kan vi förstå vad han gjort och ana vad han kommer att göra.

Att köpa Grönland är att kalkera The Louisiana Purchase. Att betvinga Venezuela ger nytt blod åt Monroedoktrinen från 1823: att USA äger rätten att freda sig från varje fiende som söker politiskt inflytande i Nord- Syd- eller Centralamerika.

Att anfalla Iran syftar till att demokratisera hela Mellanöstern genom att göra av Iran vad ett demokratiserat Tyskland gjorde för Europa efter 1945.

När Trump talar om att tvinga fram ett regimskifte i Kuba, en säkerhetspolitisk huvudvärk för USA sedan revolutionen 1959, då menar han alltså vad han säger.

Vid sidan om politiken har Trump döpt Kennedy Center till Trump-Kennedy Center. Han bygger en triumfbåge i sitt namn på helgad mark i Washington DC. Han bygger ut Vita huset med en grandios flank i sitt namn.

Tänk om allt går vägen? Då är det bara att erkänna Trump som en av de stora presidenterna, en hjälte som ledare av den fria världen.

Problemet är att det är en slantsingling och att Trump flippat myntet har mest att göra med hans vilja att en dag ligga på lit de parade i Kapitolium.

Vad spelar det för roll? För dem som inte tror på liv efter döden är det meningslöst. Om vår livsgärning utmäts efter av en högre makt … att norpa Grönland ger förmodligen inte många poäng vid Pärleporten.

Ämnen i den här artikeln

Senaste nytt - Kommentar

Lovisa Broström: Larmet om svenska män rejält överdrivet

Rasoul Nejadmehr: Jag förstår dem som jublar men Irans kamp har bara börjat

Klara Grape: Jag var en gubbe – sedan lät jag barnen välja låt

Kristina Hultegård: Därför var Hitleräpplena en lyckad aktion

© Göteborgs-Posten